Planeten Venus

Alla ungdomar som bor i förorten känner till orden "din mamma". När jag var barn så var det det grövsta man kunde säga till någon, gjorde man det så bad man praktiskt taget om att bli nerslagen. Det fanns ingen nåd eller förlåtelse, "din mamma" var förenat med bråk.

Under femte klass sade killarna dessa ord titt som tätt till varandra. Ibland på skoj, oftast på allvar. En dag tröttnade vår lärare på effekten av dessa till synes harmlösa ord, och bestämde sig för att ta saken i egna händer.
"David, din mamma", sa hon till klassens tuffing.
David blev chockad. Ingen sa någonting. Vi betraktade det tysta dramat som utspelade sig mellan David och vår lärare. Jag visste vad han tänkte. Är hon allvarlig? Kan jag ta henne? Trots att alla i klassen var rädda för David för han kunde ju slå ner vem som helst, så visste han lika mycket som oss att hans spinkiga kropp inte hade en chans mot vår lärares fullvuxna och mycket större kropp.

"Vad sa du", viskade han hotfullt, men ändå avvaktande.
"Ja? Din mamma", upprepade läraren. "Din mamma är snäll. Det tycker jag. För jag har träffat henne. Okej? Din mamma. Är snäll. Vad händer nu?".

David kunde inte svara. Han stittade dumt på henne och sa ingenting. Och med det så avslutade läraren lektionen.


* David är ett påhittat namn. Jag gillar mitt liv.

Vanligtvis när låtsastiggare vill ha pengar på tåget så kollar jag bort och har dåligt samvete för stunden, sen går det över och jag har glömt allt om tiggaren. Idag gjorde jag misstag no 1. Jag tittade en kille i ögonen innan jag upptäckte att han var en låtsastiggare. Han kutade fram mot mitt säte och sträckte fram handen där det prasslade mynt. Jag tittade envist bort genom fönstret och kände mig så rutten. Han stod kvar i några sekunder, sen gav han upp och gick för att plåga någon annan.

Dessa låtsastiggare. Jag blir så trött på dem och hur de får mig att må dåligt. Nästa gång tänker jag stirra genom fönstret hela tågresan för slippa allt det där.

Ta med ingredienser hemifrån.



Ägg inlindade i påsar.

Jag älskar min kamera. Den håller ut länge, är vacker och ger mig fina bilder. Ytliga saker, men det är ju sådant den är till för. Jag har aldrig förr velat ha en annan kamera. Visst har jag kikat lite diskret på andra kameror och konstaterat att de varit snygga, men min kamera har alltid pockat på min uppmärksamhet genom att pipa högt och poängtera att batteriet är slut och behöver laddas, slut med spanandet!

Idag upptäckte jag världens sötaste kamera. En rosa Ixus! Jag var helt hänförd, ville bara stoppa den i min ficka. Sedan började jag jämföra den med min kamera. Big mistake. Inehållsmässigt är de precis likadana. Men utseendemässigt..."det är insidan som spelar roll inte utseendet" blablabla, det är bullshit.

För den rosa kameran sopade golvet med min gråa. I ett maratonlopp hade förmodligen min vunnit för den ser smidigare ut, men det spelar ingen roll, det är den rosa kameran som hade fått folkets röster och uppmärksamhet. Den rosa kameran hade tröstats efter sin förlust och den gråa kameran hade blivit spottad på och anklagad för fusk.
"Den gråa kameran förtjänar inte vinsten, den är bara dryg. Den rosa kameran kämpade mer, det kunde man se!", skulle publiken argt säga. Allt på grund av utseendet. För så är det alltid. Vi kommer alltid bli dömda efter vårt utseende.
Det är skitsamma om katten Bamse är rar men ful och katten Dennis är vacker men jobbig, vi väljer Dennis för att "den är så söt och förmodligen kommer att lugna ner sig lite sen", för vi står gärna ut med mycket skit för att ha något vackert att se på.

Det gäller allt, i synnerhet människor, men kameror är inget undantag.

Anna praktiserar i en frisörsalong i Sundbyberg två gånger i veckan. Det är jättebilligt och eleverna är grymt energiska och duktiga, så om du känner för en klippning till ett rimligt pris, gå in på Annas blogg eller lämna en kommentar här...ni förstår nog att jag inte kan skriva ut hennes mobilnummer direkt i inlägget, vem vet hur många galningar som följer min blogg *ryser*.

anna

Jag, Rosalinn och Anna träffade Halima efter skolan som vi inte har träffat på typ ett år. Vi åkte till Max i Solna (som har skitgoda hamburgare!) och snackade skit och skvallrade i flera timmar. Jag har upptäckt att det är det enda tjejer gör, analyserar sönder allt möjligt. Människor vi känner, rykten, hamburgarna, kläder på förbipasserande, andras förhållande, ja allt. Herregud, vad lite liv vi tjejer har....nåja, senare fick vi sällskap av Anna-Maria och drog hem till Anna för att klippa mitt hår och fortsätta skitsnackandet där.




Rosalinn, Anna & Halima



halima & venus



poseanna

hårklippning

Jag vet att man ska stötta sina medsystrar och allt, speciellt när det kommer till sviniga män.


Men fan Jennifer, jag förstår verkligen om du aldrig mer blir lycklig! Från Brad Pitt till Vince Vaugn, någon däruppe gillar dig inte..




ps. jag vet att hon och vince vaugn är historia, men om vi vrider tillbaka tiden lite..

Jag har en kompis som lever för korsord. Det är det enda hon gör, sitter hemma och löser korsord dag in och dag ut. Hon köper Veckorevyn, löser korsord på internet och har till och med köpt en korsordsbok. Som en liten tant.

Ikväll klockan tio så kommer Sin City på kanal fem. Skit i melodifestivalen och se den istället!

Mina syskon hade en riktigt läskig konversation när jag kom in i rummet.

Brorsan till syrran: Hur skulle du skära upp henne?
Jag: Va?!
Brorsan: Det handlar inte om dig. Vi pratar om någon av oss var fast i öknen utan någon mat, hur man då skulle skära upp sin kompis för att käka henne.

Holy crap. Jag bor med ett gäng psykopater.

Fast ni visste säkert inte ens att jag bar glasögon. Pappa sa att jag fick välja ut vilka jag ville, så jag siktade mig in på de de dyraste i butiken: Ett par riktigt snygga Tommy Hilfigers. Som ni kanske har förstått så kommer jag såklart aldrig få se röken av de där Tommy Hilfigers igen, utan får snällt välja något annat.

Misosoppan ovan är förmodligen det vidrigaste jag någonsin smakat. Det liknar grumligt vatten och smakar som tio dagar gammalt bajs.

Rosalinn tycker bloggens nya design är "färgsprakande". Tycker ni också det? Att den är ful?

Vi var indelade i grupper som skulle uppträda för klassen med ett eget koreografi till låten "Hot n cold" med Kate Perry. Vår grupp var långtifrån färdiga, och jag bönade och bad igår om att vi skulle fortsätta träna, men ingen ville lyssna på mig. Imorse kom alla helt panikslagna till skolan. Vi satte ihop några extra steg och ställde oss framför klassen för att dansa.

Kan bara säga att vi var helt genomruttna. Alla dansade i otakt, vi upprepade samma rörelser i flera minuter och gav till slut upp. Men vi hade kul i alla fall. Nu kommer jag aldrig att kunna lyssna på låten utan att bli stressad och känna ångest. Jaja, whatever.



be afraid, be very afraid

Var i Solna Tingsrätt idag och det var faktiskt inte så himla spännande. Inte som i amerikanska tvserier, där åklagaren avbryter det snyftande vittnet, och vrålar högt, "but you knew, didn´t you? you knew all the time that Adam had killed your friend!".
Oh då bryter vittnet fram i en gråtattack och hulkar, "It wasn´t on purpose, I swear!"
Juryn blir chockad och drar efter andan, domaren slår med sin trägrej (är det någon som vet vad det kallas?) och skriker "Order! Order in court!".
Men uppmaningen behövdes inte. Vittnet har erkänt, åklagaren har vunnit, avsnittet är slut.

I Sverige är det riktigt tråkigt. Ingen fajt mellan advokaterna och domaren har inte ens en sån där trägrej. Men men. Vi blir åtminstone inte mutade. Det är alltid något.

Den här "debattartikeln" av Blondinbella borde användas som ett varnande exempel till skolelever. För det måste vara det mest okunniga jag någonsin läst. Det är en sak att skriva sin korkade åsikter i en blogg. Det är en annan att gå ut med det i tidningen.

Vad snackar hon om??? Vill jag skrika när jag läser artikeln. Hur kan hon sitta där och säga att kvinnor är anledningen till att kvinnor inte är framgångsrika, och påstå att feminism innebär att kvinnans uppgift i livet är att laga mat i köket? Snälla! Jag är ingen våldsam person, men någon, ta en tejp och täpp för hennes mun så att hon slipper göra bort sig mer! Tvinga henne att läsa en samhällsbok, hell, tvinga henne att läsa VILKEN BOK SOM HELST!

Blondinbella vet inte att framgångsrika kvinnor finns, eftersom de sällan visas i media. Istället är det hon, som aldrig har behövt söka ett jobb, och kommer med korkade påståenden, som får den hederliga uppgiften att skriva om just arbetsmarknaden.

Blondinbella fattar inte att cheferna bakom Expressen sitter och skrattar åt hur ironisk hennes artikel är, hur dum vi tjejer framstår när vi representeras av en marionettdocka som Blondinbella. Hon hyllar männen och trycker ner kvinnorna, när det är männen som ser till att framgångsrika kvinnor aldrig för någon talan (och med framgångsrik menar jag att man har åstadkommit något annat än att göra bort sig själv). Hon är som en hund som jagar sin egen svans. För korkad för att fatta att det är sig själv hon angriper. För korkad för att sluta. Hon bara fortsätter och fortsätter medan vi människor sitter och skrattar åt alla korkade hundar, precis som männen bakom Expressen skrattar åt oss.

Jag vet inte varför jag jämt  besöker Espresso House, trots att jag avskyr stället. Lokalerna är helt okej, men maten är vidrig och dyr. Inte ens frapinon är särskilt god. Men EH i Vasagatan har på något sätt blivit ett stamställe. Idag jobbade bara en enda kille där, jag tror att han är ny. Stackarn var sjukt förvirrad, kunde inte komma ihåg en enkel beställning, far fram och tillbaka som en vante och trots det så gick kön otroligt segt. Jag väntade i en evighet på min frapino, och när den väl kom med knappt någon grädde, så hade jag inte hjärta nog att säga till. Jag log och tackade.

Sånt, människor, är vad som kallas för en god gärning. Att avstå från något man har rätt till för att göra livet mindre slitsamt för andra. Jag är en god människa.

Det här är ju fruktansvärt roligt och sorgligt. Tänk er en liten treåring vars enda ordförråd består av "nana", "dada". Han väntar tills morsan har lämnat huset, sen går han till sin lilla byrå och bland alla leksaksbilar så plockar han fram ett Marlboropaket och tändare. Sen slår han sig ner i soffan och tänder en cigg.

"Vilken lång dag det har varit", tänker han trött och funderar på hur det blir med Batmanbilen, är det han eller Johnny som kommer att få den? Under tiden drar han in rök i sina små lungor och blåser ut runda moln.

"Det såg ut som att han hade rökt i flera år", berättar åklagaren. Omöjligt. Hur kan en treåring röka fritt utan att morsan märker något? Har vi att göra med ett litet geni som springer in på toa och gnuggar in tandkräm i munnen efter varje rökpaus för att inte bli upptäckt? Eller är det helt enkelt en likgiltig morsa som bär ansvaret?

Ibland blir jag så frustrerad. Människor förstår inte BWO´s storhet. Deras texter är så starka och djupa. Varje låt berättar en historia som framförs på ett mäktigt sätt. Hur kan man hellre välja en fucking fjant som Carola eller en dragqueen med en medemåttig låt framför BWO? Martin Rolinski har en fantastisk röst, skulle dö lycklig om jag fick träffa honom.

You´re not alone var inte det bästra valet till tävlingen, men den är grymt bättre än Måns eller EMD´s låtar. Varför förstår inte svenska folket att BWO är otroligt populära utanför Europa, vi skulle lätt vinna hela ESC om vi skickade ut världens bästa grupp för att representera Sverige!!

Snälla sluta förnedra er i vidriga Melodifestivalen, ni är för bra för sånt skit!

Denna sorts godis har alltid varit en favorit. För ett par år sen när jag var runt nio-tio, så sa en kompis till mig att hon visste hur man gjorde sådana. Jag blev helt till mig och sa att jag var idel öra. Hon förklarade att allt vi behövde var en kastrull och socker.

Va? Visserligen var jag ung, men jag fattade ju att det var något skumt på gång. Jag frågade hur färgerna skulle komma till då? Hon sa att det bara händer. Hm.

Så jag tog en stor kastrull, vi fyllde på den med socker och ställde den på spisen på högsta värme.

Sockret smälte. Vi väntade och väntade. När allt var smält undrade jag om vi inte skulle förflytta kastrullen från spisen nu.  Nej, sa min kompis. Så vi fortsatte att vänta. Snart började det att lukta bränt. Då tog jag bort kastrullen och såg ner. Bränt socker. "Någonting måste ha gått fel till", sa min kompis. "Det brukar ju alltid funka för mig", fortsatte hon, den lilla lögnaktiga råttan.

Ja, det enda som gick fel till var att jag brände en kastrull, slösade en massa socker och fick en stor utskällning.

När man centrifugerar tvätt (ni vet, stoppar kläderna i en maskin som snurrar snabbt runt så att vattnet "kramas" ur kläderna), så finns det en liten knopp i mitten, som på bilden. Jag har alltid trott att det gäller att lägga kläderna så långt borta från knoppen som möjligt, för annars händer något fruktansvärt.

Maskinen börjar ge ifrån sig ljudet av kläder som slits itu. Den skakar och tjuter och man blir helt paralyserad av skräck. Första gången det hände mig var när jag var runt elva år. Jag blev skitskraj och ropade på hjälp. Ingen var där. Jag trodde att maskinen skulle explodera, och då skulle även maskinerna i närheten explodera och hela tvättstugan gå i bitar.

På något sätt lyckades jag ta mig till den tjutande maskinen och trycka på stoppknappen. Den stannade som av en mirakel, men min rädsla för den har aldrig försvunnit. Varje gång jag sätter igång maskinen står jag beredd med fingret på stoppknappen. Det har blivit enklare med åren. Men jag väntar fortfarande på den dagen då jag inte hinner trycka på stoppknappen.

Kära läsare! Har verkligen försummat min blogg de här senaste dagarna. Allt har varit så dramatiskt, en massa bråk och tjafs och skit. Plötsligt så är 14 års vänskap borta på grund av tre tior. Inte mig emot, om tre tior värderas högre än jag gör så kan det väl ändå kvitta.

Såg i alla fall Slumdog Millionaire med Rosalinn, Anna-Maria och hennes vänner i Vällingby. Skitschysta tjejer. Min filmupplevelse förstördes en del av allt det här tjafset som kom vid fel tillfälle, men skitsamma. Jag skriver recensionen så snabbt jag pallar.

Okej. Vad är det som har hänt här? Jag kollade min statistik, och enligt den hade jag 396 besökare igår. Impossible. Hur är det möjligt? Är det någon snäll som vill ta sig tid och lätta på min förvirring lite?

God natt mina älskade rövslickare. Jag ska såklart inte sova än, men om ni ska göra det så god natt på er. Det här är kvällens sista inlägg, om jag inte kommer på något väldigt bra att skriva. God natt.

off-topic; rosa-linn hälsar (vet inte riktigt varför)

Som ni ser får man chans att åka grejen och vara med i en reklamfilm. Så kul! Reklamfilmen bryr jag mig inte om, men tänk att få vara en av de första som upplever den där saken, så sjukt häftigt. Fast ibland är det inte bra att vara först, tänk om något går fel och den stannar till eller lossnar, och då dör man bara för att det var så viktigt att vara först.

I alla fall. Om man skickar med sitt galnaste skrik så får man kanske vara med i reklamfilmen/åka skiten. Jag tänkte ett tag på att göra det men sen tog jag mitt förnuft till fånga. Herregud, jag är en vuxen och myndig kvinna, hur kan jag ens överväga såna barnsligheter. Men jag vill åka så gärna..så gärna..

Sveriges kändaste blondin Linda Rosing såg jag och en kompis i Vällingby Centrum idag.
"Herregud, bakom dig, Linda Rosing!", viskade min kompis när vi satt i cafét och jag höll på att sätta min oljiga chokladmousse i halsen. Hon höll på att gå upp för rulltrapporna till restaurangen ovan, och vi undrade om vi vågade gå fram och hälsa. Dessutom hade hon en man med sig.

Vi följde efter. Rosing och den okända mannen när de stod och beställde mat i en grekisk restaurang. Jag och min kompis gick förbi flera gånger för att samla mod. Vi diskuterade vad vi skulle säga om vi nu gick fram. Ingen av oss var några Rosingfans, men något snällt måste man ju säga för att lätta upp stämningen.

Vi bestämde oss för att smöra så mycket som möjligt.

Vi gick fram och min kompis viskade ynkligt bakom ryggen på Rosing. Hon lade inte märke till oss men det gjorde den okända mannen som visade sig vara hårfrisören Bobby. Han harklade sig och Linda vände sig om.

Vi kände oss uppspelta över att vara framför en av Sveriges kändaste människor, och kommentarerna bara flög ut ur våra munnar.

"Du är vår idol!", sa min kompis glatt.

"Du är otroligt vacker!", sa jag fånigt, trots att jag inte tyckte det. Linda var snäll och tackade och log. Efter flera löjliga kommentarer och blickar från andra gäster så frågade jag om jag fick ta en bild. Självklart sa hon.

Den sista bilden var det Bobby (som för i övrigt är lika lång som två ärtor i höjd, men också trevlig) som tog. När jag ringde min kompis senare och berättade om detta gallskrek hon då hon satte ihop ett och ett och kom fram till att han hade rört min kamera.
Sen skakade vi hand med Linda och gick vidare.

Jag fattar inte vad den här ipoden har för problem. Jag är försiktig, ger den mycker kärlek och laddar när batterierna är döda. Trots det så ska den alltid krångla och vägra fungera.

Nåja, Ipods lär ändå utrotas snart. Man ska kanske införa fildelningskontroll i tullarna på flygplatser, och det känns ju verkligen jättekul. Folk mördas, barn kidnappas, kvinnor våldtas och dem vi jagar är människor som lyssnar på musik. Vilket hån.