Planeten Venus

Alla ungdomar som bor i förorten känner till orden "din mamma". När jag var barn så var det det grövsta man kunde säga till någon, gjorde man det så bad man praktiskt taget om att bli nerslagen. Det fanns ingen nåd eller förlåtelse, "din mamma" var förenat med bråk.

Under femte klass sade killarna dessa ord titt som tätt till varandra. Ibland på skoj, oftast på allvar. En dag tröttnade vår lärare på effekten av dessa till synes harmlösa ord, och bestämde sig för att ta saken i egna händer.
"David, din mamma", sa hon till klassens tuffing.
David blev chockad. Ingen sa någonting. Vi betraktade det tysta dramat som utspelade sig mellan David och vår lärare. Jag visste vad han tänkte. Är hon allvarlig? Kan jag ta henne? Trots att alla i klassen var rädda för David för han kunde ju slå ner vem som helst, så visste han lika mycket som oss att hans spinkiga kropp inte hade en chans mot vår lärares fullvuxna och mycket större kropp.

"Vad sa du", viskade han hotfullt, men ändå avvaktande.
"Ja? Din mamma", upprepade läraren. "Din mamma är snäll. Det tycker jag. För jag har träffat henne. Okej? Din mamma. Är snäll. Vad händer nu?".

David kunde inte svara. Han stittade dumt på henne och sa ingenting. Och med det så avslutade läraren lektionen.


* David är ett påhittat namn. Jag gillar mitt liv.