Planeten Venus

....Det här är en seriös film, och det funkar inte med någon i huvudrollen som förknippas så hårt med barnfilmerna High School Musical.

Och hur blir med hela Stureplanskulturen, vart ska man spela in för att få fram motsvarigheten? Fan, hela filmen är redan dödsdömd innan den kommit ut!

Oscarsgalan inatt! Eftersom jag inte ens sett hälften av de nominerade filmerna så är det inte värt att kolla. Jag tror i alla fall att Oscarn för bästa film går till antingen Precious, Avatar eller The Hurt Locker.

 Inglorious Basterds hoppas jag inte vinner pris för bästa film, eftersom den är otroligt överskattad.



Precious har god chans att vinna eftersom det verkar som en film som lär gå hem hos juryn..

Alla som sett Scorseses filmer vet att han är den mest överlägsna regissören när det gäller maffia/gansterfilmer. Det finns ingen annan regissör som gör så träffsäkra gansterfilmer som han, så med det så kan vi alla hålla med om att han är den bästa inom sitt genre.

Shutter Island är lite bortom hans hemmaplan. Sista gången han kom ut med en thriller var Cape Fear för nitton år sedan, men det är tydligt att gamlingen fortfarande presterar tillräckligt bra för att kunna skylta med att vara en av vår tids främsta regissörer.

Leonardo DiCaprio (Teddy Daniels) är huvudrollen i denna gastkramande 50-tals thriller som handlar om ett mentalsjukhus på ön Shutter Island. Han spelar en polis, som tillsammans med sin partner åker ut till ön för att utreda rymningen av en patient vid namnet Rachel Solando. Teddy upplever dock att utredningen försvåras något enormt av personalen, som är allt annat än villiga att hjälpa till. Snart dyker flera mystiska detaljer upp som bara förstärker Teddys misstanke om att det är någonting riktigt märkligt som pågår på ön...

Shutter Island är visuellt sett en riktigt orgasmfest för den sanne cineasten. Kontrasten mellan den grå/blåa-färgen under tiden Teddy befinner sig på ön, och det skarpa och färgrika fotot i drömmarna han har om sin bortgånge fru, är så mäktiga att det inte går att komma ifrån att Scorsese tänkt på nästan allt i denna film.
Leonardo DiCaprio har en gång för alla bevisat att han är en fantastiskt skicklig skådespelare. Han levererar komitragiska (påhittat ord) repliker med ett sådant allvarsamhet att man inte vet om man ska skratta eller hålla tyst. Han är minst sagt en väldigt oförutsägbar skådespelare som kan hantera alla möjliga komplexa roller, utan att förlora sin trovärdighet. DiCaprio kan stolt luta sig tillbaka och vara nöjd över sitt yrkesval.

Senaste gången jag gav en film det högsta betyget var för två år sedan. Jag kan lugnt fastslå att Shutter Island är bland den bästa konspirationsthrillern jag någonsin sett, och därmed förtjänar att hyllas.

Clyde Shelton är en vanlig man som bevittnar sin familjs död. Han litar på rättsystemet att bura in de skyldiga, men när rättvisa inte skipas så tar han tio år på sig att planera den läxa som Philadelphia sent kommer att glömma. En efter en hämnas han på alla som både direkt och indirekt medverkat till rättsystemts brister - och det gör han direkt ifrån sin fängelsecell. Åklagare Nick Rice, spelad av Jamie Foxx, försöker tala honom till rätta, men Clyde Shelton har bara börjat..

När jag läste beskrivningen av den här filmen och såg trailern hade jag otroligt höga förväntningar, men som alltid så var det för bra för att vara sant. Anslaget var starkt och innehöll inte en massa långdraget tjafs, men filmen tappar sin mening i samma takt som Jamie Foxx levererar sina pinsamt dåliga klyschor ala moraliska pekpinnar som vi veeeerkligen inte har hört i typ 100000 andra filmer....

Det väldigt absurda med den här filmen är hur olik huvudrollen är från början av filmen till slutet. I början så framstod han som en förtvivlad man som ville visa världen hur skitig rättsystemet är, men manusförfattarna måste ha ändrat sig någon gång i mitten, för då har han helt och hållet förvandlats till en galen psykopat, och vad händer med psykopater i Hollywood? De får ett typiskt psykopatslut. Som sagt, en bra idé som sen skenar i väg och förlorar all trovärdighet.

Det positiva är väl att det här är en väldigt underhållande actionfilm och Gerard Butler gör riktigt bra ifrån sig, vilket är väldigt bra med tanke på det klena manuset.

Då har man äntligen sett (förra) årets mest omtalade film. Inte i 3D, eftersom jag för det första tycker det är grymt överskattat och för det andra inte ville "luras" till att tro att filmen är bättre än vad den är, på grund av de förstärkta specialeffekterna.

Rullstolsburne Jake Sully får i uppdrag att åka till planeten Pandora för att infiltrera infödingarna som råkar bo precis ovanför eftertraktade gruvor. Målet är enkelt: att hitta deras svagheter och på så sätt kunna övermanna dem och få tillgång till gruvorna. Jake Sully går villigt med på detta, men i takt med att han får ett större band till infödingarna så börjar han tveka på sin insats i, vad han sedan förstår, slakteriet av en hel befolkning som inte kommer att ge upp sin mark i första taget...

Det är enkelt att se varför filmen har  blivit en sådan succé. Den innehåller alla ingredienser för att locka publik; humor, kärlek, stor kontrast mellan gott och ont, lagom med action och en fantastisk konfliktförlösning. Och såklart, visuellt sett så är ju filmen helt makalöst trollbindande. Vackra miljöer och varelser i alla regnbågens färger är bara en liten del av vad Pandora har att erbjuda. James Cameron väntade inte förgäves; filmen fick den uppskattning den förtjänar.

För ögonen så är Avatar som finmald choklad direkt från Bryssels chokladmuseum. Det är specialeffekter värt namnet, och färgsprakeri är väl det närmsta man kommer till att förklara filmens storhet när det gäller det visuella.

Nog om yta. Om man för några sekunder koncentrerar sig på innehållet så upptäcker man att storyn egentligen inte är särskilt originell. Missförstå mig inte, den är långt ifrån tråkig, men det är i princip sådant man sett i ungefär alla filmer. Samma upplägg, samma utgång, men det som skiljer Avatar från dessa filmer är Camerons kreativitet och passion. Han har skapat en helt fantastisk värld som vi alla sugs in i och vill ta del av. Tyvärr brister trovärdigheten efter sisådär hundra klyschor. I en sådan här påhittad-värld-film passar det nog ändå in, men lite besviket måste jag konstatera att jag hade förväntat mig ett mer genomtänkt manus.

Avatar är trots det en riktig blockbuster som leverar på alla plan och nästlar sig fast i ditt minne. Det går inte att komma ifrån att det här förmodligen bara är början på ett nytt och väldigt framgångsrikt genre.

I denna katt- och råttafilm spelar Johnny Depp den mest svårfångade bankrånaren i hela USA, John Dillinger. Han gör framgångsrika kupp efter kupp, och i desperation anlitar polisen FBI-agenten Melvin Purvis (Christian Bale), vars uppgift är att fånga Dillinger.

Michael Mann (The Insider, Collateral) har valt att inte ägna så mycket tid åt några krångliga bakgrundsbeskrivningar av huvudkaraktären, vilket är rätt så osäkert då publiken riskerar att inte känna något alls för honom (varken sympati eller avsky). En likgiltig publik = dålig film.

Men Mann lyckas i det här fallet att skapa en intressant karaktär och i viss mån sympati för honom genom att flika in några småsaker; som till exempel att han aldrig sviker sina vänner, och inte heller stjäl ifrån oskyldiga personer (filmens första bankrån). Jag är en sådan som inte tycker att en bakgrundsbeskrivning är väsentlig för handlingen, det blir för klyschigt om varje mördare eller bankrånare ska ha ett förflutet som fattig och misshandlad. Det kan helt enkelt bara vara så att man gillar pengar väldigt mycket.

När det kommer till Christian Bale så tycker jag att det här mycket väl kan vara hans sämsta roll någonsin. Inte för att han själv presterade dåligt, utan för att rollen inte gav honom möjligheter att visa sin fulla potential. Melvin Purvis var en mönsterpolis, han arbetade hårt och framstod som en sympatisk person. Det är i princip det enda man minns av honom.

Det här är en väldigt spännande film när den väl kommer igång, men tråkigt nog så dröjer det ett tag. Är man en tålmodig person så kommer man att uppskatta den. Johnny Depp och den fängslande handlingen gör det värt.

Första gången jag såg den här filmen, för ungefär fyra-fem år när jag befann mig i Somalia, så tyckte jag att det var det bästa på marknaden. Jag satt som på nålar vid varje scen och grät glädjetårar när allt slutade lyckligt. Nej, det är ingen spoiler, för redan ungefär tio minuter in i filmen, så fattar man precis hur den kommer att sluta...

Air Force One handlar om Harrison Ford, USA´s godhjärtade president vars flygplan kapas av ett gäng hårdkokta terrorister. De vill att man släpper deras terroristledare i Kazakstan, och tills dess dödar de folk på flygplanet. Och precis som vi kan gissa så har presidenten lyckats smita och ska nu helt själv försöka döda terroristerna och rädda alla på planet.

Filmen hade kunnat vara en schyst rulle om inte den vore så jävla skitirriterande. I varje scen med Harrison Ford spelades heroisk musik för att vi skulle fatta att han var en good guy. Det räckte inte med att han framstod som helt perfekt; en underbar man, fantastisk far, bra president som går ut i TV och erkänner att USA gjort fel men att det inte ska hända igen (hyllas av folket), sätter sin personal före sig själv, är krigshjälte, kan slåss som fan, kan flyga ett flygplan..osv osv. Hyllningsbeskrivningarna tog aldrig slut.

När presidenten sen är villig att offra sin familj och sitt eget liv för att han vill "rädda livet på andra, tusentals oskyldiga människor", och det i bakgrunden spelades patriotisk musik, blev det bara för mycket. Jag tror att USA har skördat fler liv än de räddat. Tyvärr. Och Harrison Ford kommer inte att ändra vår uppfattning.

Det mest positiva med den här kalkonrullen är Gary Oldman, som trots att han spelade i förmodligen 90-talets sketnaste film, var sin karaktär ända ut i fingerspetsarna. Air Force One är en film som funkar helt okej som underhållning om du klarar av fåniga filmer som bara har för avsikt att sätta en gloria på USA´s huvud.

Jag vill antingen se Paranormal Activity eller 2012, men vilken av dem? Det känns som att 2012 är en typisk katastroffilm á la Hollywood som jag vet att jag kommer att gilla, men saken är att jag inte orkar se en upprepning av Day after tomorrow..

Paranormal Activity tillhör min senaste favoritgenre, dogma, dvs. filmer där man ser allt genom en handhållen kamera. Såg REC igår kväll helt ensam i mitt rum och den var riktigt bra. Frågan är om PA är bättre eller sämre än REC, för jag är inte särskilt lättskrämd.

Jag vet inte om det var att jag hade ont i huvudet, var skitsömnig, inte alls van med 3D-glasögon, eller helt enkelt den platta handlingen som gjorde att jag avskydde den här filmen.

Charles Dickens Julsaga hoppas jag är mycket bättre än själva filmatiseringen. Jim Carrey här är rösten till bittergubben Ebenezer Scrooge som har hatar allt som har med julen att göra. För att få russinet att börja uppskatta julen och sitt liv lite mer så besöks han av sin forna kollegas (läskiga!) ande och tre spöken.

Man måste vara lyhörd för att kunna "känna igen" Jim Carreys röst, eftersom han i den här filmen verkligen visar hur mångsidig han är. Till er som inte vet så är han också rösten till de tre spökena, plus Scrooge i olika åldrar.

3D-effekterna kändes onödiga men ändå viktiga. Onödig eftersom filmen egentligen inte var i behov av dem, den skulle precis lika usel utan. Viktig för att det förmodligen var det enda som höll mig vaken.

Hela historien var platt och livlös, och humorn var inget att hurra för. Det känns som att man förlitade sig lite för mycket på 3D-effekterna och det visuella, för visst var den otroligt snyggt filmad och detaljrik när det kommer till karaktärernas utseenden. Men inte ens den snyggaste filmen kan hålla kvar intresset om det är allt den har att komma med. Det väldigt förutsägbara slutet gör mig också övertygad om att den här filmen passar bäst för barnfamiljer som vill höja stämningen inför jul, och absolut inte för någon som skiter blankt i julgranar och som bara vill ha en värdig filmupplevelse.

Hittade en inplastad film som pappa köpte idag. Av alla filmer han kunde ha köpt så tog han en som jag skulle se på TV men missade, Cold Creek Manor heter den, verkar som en najs skräckfilm!

NATTEN ÄR RÄDDAD! God natt älskade rövslickare!

Några år och en massa positiv kritik senare fick jag äntligen se den s.k. "storslagna" och otroligt omtalade filmen om kärleken mellan två homosexuella män.

Och just där slutar spänningen, för det blir inte mer än så. Brokeback Mountain har blivit känd av helt fel anledningar. 1. Två hårdkokta sjärtgossar som blir kära i varandra. 2. Detta sker under 1960-talet i en primitiv by där fel gest vid fel tillfälle slutar med döden, som Ennis själv förklarar för en kärlekskrank Jack.

Så vitt jag vet finns det inga särskilt kända filmer om homosexuella män under 60-talet, och på något sätt känns det som att just det är den "egentliga" anledningen till den här filmens storhet. Helt enkelt för att någon ens vågade göra en film om ett så tabubelagt ämne, speciellt i efterblivna USA.

Tyvärr så är filmen helt död vad gäller djup och förståelse för karaktärerna och deras tankesätt. Manuset är lika tunt som luft, ungefär som att regissören förväntade sig att det bara gällde att kasta in några tårfyllda repliker och lite juck här och där och så skulle resten sköta sig själv. Och han hade ju rätt. 3 Oscars och 5 nomineringar lyckades den här mediokra filmen lura sig till. Varför? Är det bara jag som ser en helt alldaglig (tråkig) kärlekshistoria, vars enda "twist" är att det råkar handla om män?

Visst, skådespelarinsatserna var väl inget att klaga på. Å andra sidan tycker jag att den som leverar mest är Michelle Williams, som gör det med en helt fantastisk inlevelse. För min del kunde i alla fall Ennis och Jack ha blivit uppätna av får i slutet, så lite brydde jag mig om dem.

21 55 på kanal fem så kommer Memento, en film av Christopher Nolan (The Dark Knight, Insomnia m.m.).

Rekommenderar den om du är en sådan som gillar röriga filmer som kräver total uppmärksamhet!

Moviezine har gett Harry Potter och Halvblodsprinsen 5/5 och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag slutade se filmerna för länge sen eftersom de bara gör mig illamående. De är inte ens en tredjedel så bra som böckerna och Daniel Radcliffe är ett skämt. Jag tror helt ärligt inte den är bra alls och tänker verkligen inte betala för att se den. Boken är helt fantastisk och jag vill inte att "den speciella känslan" ska förstöras av filmen.

Jag hatar när folk blandar trovärdighet med realism när det kommer till filmer. En realistisk film är Hotel Rwanda. En trovärdig film är Alien med Sigourney Weaver.

Skillnaden är väldigt enkel och bör inte förväxlas.

Realistiska filmer är sådana som skulle kunna utspela sig i dagens läge, alltså sånt som skulle kunna hända i verkligheten (Hotel Rwanda, dock är den baserad på en verklig historia, men ni förstår min poäng). Trovärdiga filmer är filmer som övertygar dig. Första gången jag såg Alien så bestämde jag mig för att aldrig åka upp till rymden eftersom jag var helt övertygad om att det fanns sådana galna utomjordingar. När en eventuell film fått dig att vrida dig i biostolen av skräck, eller helt enkelt fått dig att tro på vad du ser, så har den fullföljt sitt syfte. Den är trovärdig.

Det är det som skiljer bra filmer från dåliga. En trovärdig film är i teorin bra, hur konstig än handlingen är. Exempel på det är Kill Sin City. Handlingen är helt vrickad och filmen är inte realistisk för fem öre, blod sprutar verkligen inte på det sättet som det gör i filmen. Men eftersom den uppfyller alla mina 6 kriterier (håller historian, dialog, skådespelarinsatser, förutsägbarhet, trovärdighet och underhållning) så är den enligt mig mycket bra och värd att se. Att den däremot inte faller alla i smaken trots trovärdighet är en annan sak.

Ikväll klockan nio kommer Tolken med Nicole Kidman & Sean Penn på kanal tre. En väldigt spännande film som ni borde se! Annars kan ni också kolla på Hannibal Rising med Gaspard Ulliel som kommer på fyran samma tid. Den är inte särskilt bra dock..

Det fanns en tid då jag höjde romantiska komedier till skyarna, då jag ansåg att kärleksfilmer aldrig kunde slå fel. Den tiden var när jag saknade smak.

Sandra Bullock spelar en hårdkokt chef som kan jämföras med bitchen i Djävulen bär Prada. Hon hunsar omkring allihopa, men speciellt utsatt är assistenten Andrew. Hans högsta dröm är att ta ett steg uppåt i karriären, vilket dock verkar helt omöjligt med chefen som står där på toppen och sparkar ner.

När Margaret Tate, chefen alltså, hotas med att skickas tillbaka till Kanada, är ett skenäktenskap med en amerikansk medborgare hennes enda chans att få stanna kvar i landet, och det är där Andrew blir intressant. Hon vill stanna kvar i landet, han vill befordras.Efter det inleds en lååång process som innebär att de två måste få veta allt om varandra för att kunna övertyga staten, och inte minst, Andrews familj. Hur enkelt är det på en skala när man i princip avskyr varandra..?

Jag ska inte neka till att filmen bjöd på en hel del torra skämt som i stundens hetta (med sällskap av en väldigt lättroad publik..?) kunde misstolkas som roliga. Ingenting jag skulle ha skrattat åt i min ensamhet, alltså. Och visst, Sandra Bullock är en bra skådis som i stort sett alltid övertygar i sina roller, även om det inte direkt är på tal om några Oscarsprestationer. Hon och Ryan Reynolds gör det bästa de kan av denna sega, trista och klichéartade manus som vi har fått se hundratals gånger förr. Den kommer trots allt inte ens i närheten av att vara bra, och därför måste jag totalsåga filmen.

Bara titeln gör en väldigt förväntansfull och samtidigt lite på sin vakt, en film som utger sig för att handla om illusioner eller någon som skapar dem leder bara till att man blir helt grundlurad i slutet. Så redan innan man satt sig i soffan och förberett sig för att bli förtrollad har man skapat förväntningar.

Handlingen är så simpel som att en trollkarl gör allt för att vinna tillbaka sin barndomskärlek, som är förlovad med en kronprins som inte direkt är känd för att anordna barnkalaser.

Det är en stor besvikelse när jag måste medge att Illusionisten inte på något sätt uppfyller många kriterier. Edward Norton har aldrig tidigare varit så medelmåttig, nästan på gränsen till usel. Hans brist på engagemang lyser lika starkt som morgonsol och han ser på något sätt helt malplacerad ut. Hela den halvdana kärlekshistorien med Biel minns jag knappt eller bryr jag mig om.

Att jämföra Illusionisten med The Prestige borde vara straffbart. Deras likheter är inte fler än att det handlar om trollkarlar och magi, punkt slut. Att illusionisten hade en överaskande och spännande slut är inte tillräckligt för att bortse från resten av den banala handlingen. Att kalla den för dålig är kanske att ta i, men att kalla den för bra vore nästan en illusion.

Någon dag innan jag dör vill jag gärna träffa Joaquin Phoenix. Han är nummer två på min lista över skådespelare jag vill träffa, och inte bara för att han sköter sitt jobb så jävla bra, utan för att han har en utstrålning många skådespelare aldrig under sina karriär kommer i närheten av. Jag vet att det inte endast beror på att jag har sett honom i bra filmer, utan mannen är helt enkelt fantastisk på det han gör.

The Village kan inte kallas för skräck. Det är 70% thriller, 10% drama och 20%skräck. Jag brukar alltid följa Moviezines råd när det gäller filmer, men den här har de helt enkelt fel om. När det gäller filmer så finns inget som kallas för "alla gillar olika saker". Antingen har man bra filmsmak eller usel filmsmak.

Hur glad man än blir över att den fula tjejen blir ihop med skolans hetaste kille, så måste man ändå kunna säga att näe..det här är inte direkt bra, men jag gillar det ändå. Skillnaden mellan filmer och musik är att det är enkelt att se vad som är dåligt när det gäller filmer. Man kollar. Håller historian? Är det bra skådespelarinsatser? Bra dialog? Trovärdig? Förutsägbar? Sådana frågor går inte att ställa när det kommer till musik, och precis därför är det simpelt att skilja bra filmer från dåliga.

The Village är en bra film. Den handlar om en isolerad by där befolkningen lever i lugn och ro. Men inne i skogen finns de Onämnbara, som är hemska varelser man inte vill komma i närheten av. De onämnbara har ett avtal med byn. Kom inte till oss, så kommer inte vi till er. Men när någon i byn bestämmer sig för att korsa gränsen börjar helvetet..

The Village är väldigt vacker. Det blir inte för mycket av det goda, om man säger så, utan kärleksrelationen som utspelar sig mellan Joaquin Phoenix karaktär och grannflickan är grunden för den här historian. Och den är ljuvlig utan att bli pinsamt klyschig, vilket är väldigt vanligt bland kärleksfilmer. Den lockar fram vårt medlidande, och vissa av scenerna är så gripande att jag inte kan annat än rekommendera alla filmälskare att ta två timmar av sina liv för att se på den.

Det är kanske inget man kommer ihåg dagen efter, men det är defintivt något man lever sig in i just då. Och det är det allra viktigaste.

Kommer en småkass film på femman med Wesley Snipes om fem minuter. Murder at 1600 heter den. Kolla om ni inte har något bättre för er..