Planeten Venus

Första gången jag såg den här filmen, för ungefär fyra-fem år när jag befann mig i Somalia, så tyckte jag att det var det bästa på marknaden. Jag satt som på nålar vid varje scen och grät glädjetårar när allt slutade lyckligt. Nej, det är ingen spoiler, för redan ungefär tio minuter in i filmen, så fattar man precis hur den kommer att sluta...

Air Force One handlar om Harrison Ford, USA´s godhjärtade president vars flygplan kapas av ett gäng hårdkokta terrorister. De vill att man släpper deras terroristledare i Kazakstan, och tills dess dödar de folk på flygplanet. Och precis som vi kan gissa så har presidenten lyckats smita och ska nu helt själv försöka döda terroristerna och rädda alla på planet.

Filmen hade kunnat vara en schyst rulle om inte den vore så jävla skitirriterande. I varje scen med Harrison Ford spelades heroisk musik för att vi skulle fatta att han var en good guy. Det räckte inte med att han framstod som helt perfekt; en underbar man, fantastisk far, bra president som går ut i TV och erkänner att USA gjort fel men att det inte ska hända igen (hyllas av folket), sätter sin personal före sig själv, är krigshjälte, kan slåss som fan, kan flyga ett flygplan..osv osv. Hyllningsbeskrivningarna tog aldrig slut.

När presidenten sen är villig att offra sin familj och sitt eget liv för att han vill "rädda livet på andra, tusentals oskyldiga människor", och det i bakgrunden spelades patriotisk musik, blev det bara för mycket. Jag tror att USA har skördat fler liv än de räddat. Tyvärr. Och Harrison Ford kommer inte att ändra vår uppfattning.

Det mest positiva med den här kalkonrullen är Gary Oldman, som trots att han spelade i förmodligen 90-talets sketnaste film, var sin karaktär ända ut i fingerspetsarna. Air Force One är en film som funkar helt okej som underhållning om du klarar av fåniga filmer som bara har för avsikt att sätta en gloria på USA´s huvud.