Planeten Venus

Imorgon åker jag alltså hem till Sverige igen. Det har varit en superkul månad, jag önskar att det hade vara längre. Men eftersom jag börjar skolan på måndag så går det inte att förlänga.

Senare åker jag och syrran för att träffa några kompisar en sista gång innan jag drar.

Dramatik överallt. Jag vill bara hem just nu. Hem från allt och alla i det här landet, hem från all dramatik. Jag vill hem till min syster som förstår mig, pappa som älskar mig och brorsan som jag saknar. I slutändan är det bara min familj jag kan lita på, ingen annan. Bara de som aldrig sviker.

Jag ber om ursäkt för mitt sentimentala inlägg, men en månad är en lång tid med gott om utrymme för besvärliga händelser.

Jag tror jag har varit med om mer drama den här senaste månaden än i hela mitt liv. De här senaste veckorna har sagt mig att om jag någonsin har ett förhållande så ska det vara med en tjej. Killar är så förbannat dramatiska och jobbiga.

Hette jag Nils så skulle jag byta namn så fort som möjligt. Så himla fult. Mobboffer namn. "Nu kommer Nils, kom så spottar vi på honom!".

Och vad fan är det med hans bloggnamn? Vadå storstadspojken? är inte Karl 25 år? Varför kallar han sig för pojke?

Så såg jag Kate Perry (I kissed a girl) i Six Flags igår. Eller såg och såg, hon var där och sjöng och jag råkade höra. Hennes röst är usel, låter inte alls som i sången.

Fyfan för barn alltså. De är så förbannat jobbiga. Igår åkte vi tillbaka till Six Flags med min morbror och hans familj, 4 fucking barn. Jag och syrran försökte smita ifrån dem, men de hann ikapp oss och började tjata om att vi skulle ta med dem på den största berg och dalbanan på hela stället, Superman. Tjat, tjat, tjat. Okej, sa vi.
 
När vi hade stått på kö i kanske en halvtimme, och hade just satt oss i vagnen, så får de förbannande barnen kalla fötter och vägrar åka med. Jag tvingas ropa på en av de anställda så att de kan låsa upp och min kusin kunde gå av. Jag bad ungen att stå vid sidan och vänta på mig. Min syster hade inte lika tur med den andra kusinen. Snorungen sprang därifrån och syrran kunde inte gå efter henne då hon var låst i vagnen. Sedan fick vi leta efter henne i kanske en timme.
Fucking ungjävel. Morbror är inte bättre han heller. Han blev blek och vägrade också att åka med. Vuxna alltså. Sådana fegisar.

Jag åker tillbaka till Sverige på lördag. Fan vad deprimerande. Vill inte åka härifrån. Fan också!

"Vi åker klockan elva, var redo då" säger min morbror. Klockan halv ett ringde jag honom och det visade sig att de fortfarande sov. Jävla somaliejävlar. Man ska alltid plussa på två timmar när det gäller somalier.

Six Flags är alltså mestadels en vattenpark, men den har även några få riktigt roliga berg och dalbanor. Det finns en hel avdelning som heter Gotham City. (Ni som har sett Batman filmerna vet att det är där Bruce Wayne, aka. Batman, bor). Låt min recensera några av dem.

The Wild One

Den allra första jag åkte. Bland det läskigaste någonsin. Hela karusellskiten verkar ostadig så man kastas hit och dit, men det är ju å andra sidan meningen. Väldigt bra om man vill ha det vilt. 3,5/5

 

Joxers Jinx

Den roligaste berg och dalbanan någonsin. Jag hade så otroligt kul! Var först asrädd då den åker blixtsnabbt från början och in i en  mörk tunnel, därefter hör man ett elakt skratt. Men så otroligt kul, tyvärr hann jag bara åka den en enda gång. Om ni någonsin åker till Six Flags så är Joxers Jinx ett måste! (Som ni förmodligen har klurat ut så är den baserad på Jokern i Batman serien) 5/5






Batwing

Batwing är den coolaste och läskigaste jag åkt. Har ni varit med om att man LIGGER ner istället för att SITTA? Jag var asrädd för att selen skulle spricka och jag falla handlöst ner och dö medan den åkte upp och ner med rasande fart, så därför låg jag och tryckte mig så långt bak som möjligt istället för att njuta. 4,5/5






Superman

På vägen upp var jag skräckslagen och undrade vad fan jag hade gett mig in på. Och varför var det så höööögt......!!!

4,5/5

Jag har inte gett er en ordentlig uppdatering sen torsdag, och jag ber verkligen om ursäkt. Har helt enkelt haft för mycket  att göra och har knappt varit "hemma". Ska försöka kasta in lite uppdatering nu.

Saken är den att här finns tre ipods, och tre personer. Vilket betyder att jag ska få en. Vilken jag ska få är problemet. Det finns en blå och röd med 4GB minne, och det finns en sliten svart ipod med 2 GB. Jag och syrran har igång en intensiv kamp, för ingen av oss vill ha den fula svarta. Jag är övertygad om att jag lär vinna kampen ,men man vet aldrig.

Dessa är mina argument till henne:

1. Jag reste 25 timmar för din skull. (Inte riktigt sant. Skulle ha kommit även om hon inte hade varit här.)
2. Jag har en 20 timmars resa framför mig och behöver många låtar att kunna lyssna på.
3. Snälla.

Om ingen av dessa funkar så tar jag till min näst sista och mest desperata metod: Pussar och bön.

Om inte det funkar, så snor jag den helt enkelt från henne.

Vilket skämt att en sådan här skitfilm fick visas på bio. Vilket pinsamt skämt. Vad är det här för någonting? Komedi? Thriller? Eller bara ett patetiskt försök till att vara både rolig och läskig, som tyvärr resulterar i absolute nonsense.

Brendan Fraser har aldrig imponerat på mig, och kommer nog inte att göra det heller. Det är inte hans fel att manusförfattaren fick honom att se dum ut, men det är hans fel att han tackade ja till att medverka i det här vedervärdiga projektet.

Aldrig någonsin har jag förvånats mer över en film. Oftast så är mina förväntningar sanna. Filmen är antingen bottenskit, helt okej, eller ett mästerverk. Mumien 3 tillhör ingen av dessa kategorier. Filmer som är bottenskit är det inte avsiktligt, det är bara resultatet av fel jobb till fel person. Men den här filmen fick mig verkligen att bli riktigt konfunderad. Vad i helvete var meningen?

Att  se ne nysläppt film här kostar ca 60 kronor. I Sverige kostar det 95 kronor. Vilken skillnad.

Jag känner mig nere inför tanken på att komma tillbaka till tråk-Sverige om två veckor. Jag har det så kul här. Det spelar ingen roll att jag har varit pank, har ändå inte behövt betala ett smack för någonting. Det kommer jag sakna när jag åker tillbaka till Sverige.

Jag är så dum, så dum. Min adapter funkar. Det är tyvärr bara min hjärna som inte funkar. Jag hade inte trott att man behövde koppla in batteriet för att se om den funkar, och när jag provade det så såg jag hur två veckors bilder inte blivit tagna. Fan för mig. Nåja. Nu funkar den och det blir massor av bilder. Ni får ursäkta er korkade bloggerska.

De är bortskämda småglin som bara gråter. Jag höll just nu på att lösa upp några flätor hos en ful två-åring som bara satt och gnällde. Jag var hur försiktig som helst, ändå började skitungen att skrika efter sin morsa och betedde sig som att jag hade misshandlat henne. Fucking ungjävel. Hon är så ful, kan inte ens hålla upp sitt gigantiska huvud. Skulle skämmas ihjäl om jag hade en sådan ful unge. Haha, hennes morsa står precis bredvid mig men fattar inte att jag snackar skit om hennes lilla sötnos. Det är så mäktigt att kunna ett främmande språk.

idag var jag i mittpunkten i DC, och jag måste erkänna att jag är glad att jag bor i Sverige. Först av allt så har jag aldrig sett en mer delad stad. I det första kvartet var det fullt av svarta människor. Vartenda en som gick där var svart. Jag blev också eyeballed (dvs. att en ful tjej med vilt hår såg väldigt snett på mig och mina kläder. Avundsjuka, såklart). I ett annat kvarter var det så vitt att jag var rädd att någon skulle slå ner oss när de insåg att vi stack lite ut från mängden.

Hur som helst så var jag i även i Georgetown och Chinatown. Riktigt coola ställen, speciellt Georgetown. Snobbigt men inget ställe jag skulle tacka nej till att bo på.

Hoppas ni inte gick på det. Jag är faktiskt mer besatt av min blogg än vad ni är. De här senaste dagarna har jag hunnit göra mycket, tyvärr kommer ni inte få veta allt. Eftersom hela familjen läser bloggen och jag inte vill ge pappa en hjärtattack, så får jag ta det lite försiktigt.

Förresten så har min kamera dött och jag har ännu inte skaffat en adapter. Helt ärligt tror jag det kommer att dröja ett tag tills jag får en, om det ens händer. Tills dess får ni klara er utan bilder.

Jag är ashungrig och har 40 dollar som jag inte vill slösa. De ska förhoppningsvist räcka till både ett badminton set och present till min tjatiga bästa vän. Fan också. Magen kurrar ihjäl. Badminton eller mat?

God morgon kära läsare! Befinner mig just nu på Northern Virginia Community College. Imponerande namn, va. Min syster tar sitt examen senare idag, så jag väntar i den här skolan tills dess. Jag lovar att ta bilder (min kamera har fortfarande inte dött efter nästan två veckors snålt användande. Vilket fucking mirakel!).

Igår regnade det asmycket här i Virginia. Vi satt på bussen (som för i övrigt är skrattretande ful) och var på väg till Pentagon Mall, när vi hörde ett öronbedövande PANG där blixten hade slagit ner. Det lät som att något hade exploderat. Några minuter senare hörde vi ett ännu högre pang än den första och hela den skramliga bussen skakade till medan folk skrek for allt de var värda. Sedan såg vi en massa tjutande brandbilar åka förbi.

Ja, det var alltså min nära döden uppelevelse. Väldigt överdriven då jag fysiskt sett inte var särskilt nära att dö, men jag var ju tvungen att liva upp min blogg med en intressant historia. Förlåt om ni trodde att jag hade legat på dödsbädden eller så.

Jag befinner mig just nu på den coola delen av Virginia, och har varit här i två dagar. Skönt att komma bort från deprimerande Springfield, men åker dessvärre tillbaka imorgon. Har tagit massor av bilder och intressanta historier som jag publicerar i bloggen då. Idag var ni nära att förlora mig. Jag ska inte göra en Blondinbella och sälja historian till pressen, utan ni mina läsare ska få läsa den här i bloggen. (Har inte direkt något val. Vilken tidning skulle vara intressera av min historia?)

..att vi ska åka till Kanada. FUCK! Jag ser verkligen inte fram emot det. Sista gången vi åkte med bil till Kanada så tog det cirka 10 timmar. Det var en mardröm. Och det värsta var att vi var där i två dagar, sedan var det dags att åka tio timmar igen. Nej nej, jag är trött på Kanada och vill inte dit. Vad för kul kan man förresten ha med sin morbror hack i hälarna? Kanske om det bara var jag, syrran och några kompisar...men nejdå.

Jag tror inte det är många som vet hur mycket amerikaner egentligen sportar. Trots att de är stora som valar så sportar varje ungdom, antingen i form av små söta kläder och pompoms, eller dräkter som kräver suspensoarer, ni vet, för att skydda the thingie. Vi var på en skitsnygg utomhusarena igår, där det var möjligt att spela badminton, tennis, basket, fotboll, etc. Jag kände mig jättetöntig, stod där med coola kläder men kunde inte sätta in bollen. Jaja, man lär sig.

Springfield heter alltså stället jag är på, men man vet faktiskt inte om det är här familjen Simpsons bor eftersom det finns en Springfield i princip alla stater. Poängen är ändå att det här är det tråkigaste området någonsin. Kom aldrig hit. Seriöst. Och det som gör det så jobbigt är att bussen går två gånger per dag, så det är inget alternativ. Alltså är man beroende av någon med bil, annars kommer man ingenstans.

Det känns sjukt irriterande att inte kunna sticka när jag vill. Förstår varför alla amerikaner är så feta, det finns inte ens någon butik man kan ta sig till utan bil. Den där lilla plåtburken gör mig så deprimerad. Tunnelbana, någon?