Planeten Venus

Inatt kommer ju Oscarsgalan på kanal nio. Jag tror helt ärligt inte jag kommer orka vara vaken eller ens bry mig, jag har inte sett så många av filmerna som nominerats. Det enda jag hoppas är att Benjamin Buttons inte vinner i alla kategorier den nominerades i, i så fall skulle jag tappa hoppet om mänskligheten.

Det enda jag möjligtvis kommer att vara vaken till är vem bästa manliga biroll går till, men det vet vi ju ändå vem som vinner.

Att se Angelina Jolie i en sådan här ansträngande och tung roll är svårt. Eftersom hon är en skådespelerska som är mer känd för sina hundratals barn och villor än för sina filmer så var inte förhoppningarna särskilt höga. Men efter en lysande recension av Moviezine och en lovande trailer var jag säker på att inte behöva lämna biografen alltför besviken.

Los Angeles 1928. En ensamstående och förtvivlad moder anmäler sin son, Walter Collins, försvunnen. Sex månader senare ringer polisen och berättar att de har hittat honom, och arrangerar en offentlig återförening där media väntar. Christin Collins blir överväldigad av lycka, och springer mot det kommande tåget för att möta sin son.Tyvärr är det inte hennes son som står där, utan en vilt främmande pojke.

Christine Collins bestämmer sig för att bekämpa en korrupt poliskår som i rädsla för att tappa ansiktet, vägrar lyssna på en moders vädjande. Istället insisterar de på att hon är galen, och när Christine vänder sig till media startas ett krig där hon till synes är den som kommer att förlora.

Changeling är en film som inte ens den kallaste människan kan låta bli att beröras av. Få teman är så starka som en moders kamp för sitt barn, och det gör Eastwood sitt bästa i att framföra med hjälp av vacker musik, fantastisk scenografi och en skör huvudperson som man bara vill hålla om. I Jolies porträttering av Christine Collins ser man inga spår av den hårda Angelina som målar blod på t-shirts och mördar hejvilt i Mr & Mrs Smith.

Filmens slut var tråkigt nog en stämningsdödare. Jag förstår att de sista tjugo minuterna var en viktig del av den sanna berättelsen den sägs vara baserad på, men i sådana här stunder måste man tänka som en regissör och exkludera sånt som inte är relevant och avsluta filmen på ett snyggt sätt. Vissa scener var också rätt ”överdrivna”, i och med att några dialoger och gester kändes rätt påtvingade.

För att själv avsluta det på ett snyggt sätt så vill jag bara säga att innan Eastwood skickas till ålderdomshemmet så hoppas jag att han hinner med fler sådana här sevärda filmer!

Oscarbelönade Crash lämnar ingen oberörd. Vare sig man stör sig på de överdrivna stereotyperna, eller tycker att filmen var rakt igenom ett mästerverk så manar den fram känslor på ett eller annat sätt, vilket gör den grymt lyckad.Det finns verkligen inget värre än likgiltiga filmer utan åsikter, sådana det inte finns något att säga om.

Crash röda, eller enda tråd, är rasism och fördomar. Det som delar på människor och skapar farliga konflikter. Väldigt välgjord film, där till synes onödiga detaljer och scener kommer till pass i slutet där allt vävs samman. 
Trots att filmen innehåller många utdragna scener så är den aldrig tråkig, utan varje scen är intensiv och intressant.

Jag tycker dock att den inte var fullt så provocerande som det sägs. Visst, varje mening genomsyrades av rasistiska skämt och påhopp och ibland blev det lite för mycket. Det kändes som att regissören verkligen ville poängtera att det här var en film om rasism genom att låta allt gå i den riktningen.

Sedan måste jag lägga till att jag under halva filmen grubblade över vart jag hade sett Sandra Bullocks man, och när jag väl kom på det så blev jag en aning spyfärdig. Det är idioten Brendan Fraser, som ödelade sin karriär i samma sekund han bestämde sig för att vara med i Mumien 3. Så, nu har jag förstört er filmlust också. Men om ni kan bortse från den lilla detaljen så har ni en fantastisk upplevelse inför er....