Planeten Venus

Heath Ledger är såååå megaskitsnygg i Ten things i hate about you. Handlingen är precis som vilken annan tonårsfilm, kille försöker imponera på tjej, tjej leker tuff men faller pladask. Sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Men det är en riktig feelgod-film. Jag säger bara att den där Julia Stiles är one lucky bitch.

Christian Bale ska vara med i nästa Terminatorfilm som kommer ut i maj. Han ersätter Arnold Schwarzenegger som har bytt bioduken mot politik, vilket var ett smart val. Han hade inget att göra i filmvärlden. Jag vet inte om han är bättre som guvernör, men så länge jag slipper se honom på TV är jag glad.



Jag förstår helt ärligt inte varför Christian Bale väljer en sådan meningslös roll. Terminatorfilmerna är ju i samma klass som mr Schwarzenegger själv, det vill säga riktigt usla. Men man vet aldrig, den kanske blir en överraskning.

Låt mig presentera en av de mest geniala filmer jag sett. American Psycho psykade ut mig totalt och bara ryktet över att det kommer en andra film gör att jag vill fira med Harry Potter maraton. (Det finns en tvåa, men från ett tjejperspektiv).

Patrick Bateman är en sjukt utseendefixerad kille vars fritid ägnas åt ansiktsbehandlingar och styrketräning. Han gillar att se sig själv i spegeln när han har sex, och har en fästmö som passar in i hans ytliga liv. En typisk, amerikansk snobb. Eller inte.

På nätterna ägnar han sig åt att döda. Allt från horor han plockat upp från mörka gränder till kollegor som går honom på nerverna. Patrick Bateman är mer än en seriemördare, han är en psykopat, den mest underhållande psykopaten du någonsin kommer att se.

Det finns verkligen ingen person som skulle kunnat spela rollen bättre än vad Christian Bale gjorde. Jag är helt mållös, en sådan här sjukt underhållande och genomtänkt film med världens bästa huvudroll har jag inte sett på väldigt länge. Jag brukar alltid säga att det är filmen som höjer skådespelaren, inte tvärtom. Det finns väldigt få fall där det är tvärtom. En skådespelare värd guld i kombination med en bra film blir ett mästerverk. Då är American Psycho ett mästerverk. Allt ifrån Batemans oförutsägbara attacker till hans komiska monologer.

Jag ville verkligen ge den här filmen femma. Men tyvärr började den på topp och blev sämre och sämre ju längre in på handlingen man kom. Slutet var inte så genomtänkt och det kan jag inte blunda för. Men behöver jag ändå påpeka att det här är en av mina favoritfilmer som jag verkligen rekommenderar?



intressant fakta; regissören berättade att under den första duschscenen kom alla kvinnor som jobbade med inspelningen dit för att se Christian Bale duscha.

varning: inget man ser med mamma och pappa eller lillebror kalle som är 10 år gammal.

Ikväll ska jag kolla på American Psycho med Christian Bale. Bara trailern fick mig att börja asgarva, och det är inte ens en komedi.

Sin City är en film baserad på Frank Millers serie med samma namn. Jag har velat se den länge, speciellt efter att den fick toppbetyg av Moviezine.

Alltså, ska man se en sådan här rulle får inte man vara någon moraltant eller fegis. Sin City fullkomligt flödar av blod och sex och nakna kvinnor. Men man måste ha i åtanke att det är en film som inte kan tas på allvar, den är bara gjord för att underhålla. Det är sjuk underhållning, men det är fortfarande underhållning.

Vi får följa tre olika historier. Marv vill hämnas på personen som dödade Goldie, den prostituerade kvinnan som gav honom en natt han aldrig kommer glömma. Harding är en av de få poliser som inte är korrupta, och hans mål och mening med livet är att skydda Nancy Callahan.
Dwight vill hindra Jackie Boy och hans vänner från att slå kvinnor, så han följer med honom in i Old Town, där inte ens polisen vågar sätta sin fot. Jackie Boy gör ett stort misstag..

När man ser filmen förstår man på en gång att Tarantino haft ett finger med i spelet. Är man ett Kill Bill fan lär man inte bli besviken. Sin City har polerat banan för film noir-filmer som hade sin höjdpunkt under främst femtiotalet. The Spirit, som hade premiär igår, är en film som följer exemplet. Ett dött genre kommer till liv igen.

Jag medger att jag inte direkt blev överförtjust, för min del är filmen ingen klar femma. Den är utan tvekan det coolaste och mest annorlunda jag sett på länge, men historierna känns lite för vaga för min smak. Men trots att dialogerna lätt skulle kunna falla in i "kliché"-fällan så gör skådespelarna ett perfekt jobb med att övertyga oss.
Sin City sätter krav på publiken, i och med att det är en film som definitivt inte passar alla. Har du en bred syn på filmer och diggar Kill Bill är det nog säkert att rekommendera den här för dig..

Benjamin Buttons otroliga liv fick 5/5 av min favoritrecensent på Moviezine, som aldrig har gett en femma förr. Jag är sååå taggad inför att se den med Milkshake om två veckor då den har premiär!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Den oscarbelönade Gladiator lämnar ingen oberörd. Även om man spyr på patriotismen eller de stereotypiska karaktärerna, så går det inte att förneka att Gladiator är ett mästerverk. Allt från skådespeleri, manus, miljöer och framförallt musik. Soundtracket förstärker scenerna och Hans Zimmer är ett geni. Jag inser att jag inte har sett något lika bra på väldigt länge (Och det var tredje gången jag såg filmen).

Russel Crow är helt klockren som den modiga Maximus, men min beundran går till Joaquin Phoenix, som spelar så bra i sin roll att det är svårt att tro att det är just - en roll.

Det kräver mycket för att imponera på mig och speciellt hålla kvar intresset för en film som är över två timmar lång, men här tvekade jag inte ens. Det enda som störde mig var de överdrivna stereotyperna, han är god, han är ond, punkt slut. Ibland fungerar sådana karaktärer, men oftast tappar de sin trovärdighet om de inte har någon grund att stå på. Karaktärerna i Gladiator har mycket att stå på, men kanske inte tillräckligt för att leverera.

Jag kan ändå leva med det. Det är en störningsmoment, men - allt kan inte vara perfekt. De kan bara vara tillräckliga för att få toppbetyg.

Will Smith är en färskvara som aldrig går ut eller blir dålig. Klart mannen har haft sina nedgångar, men det verkar som att det mesta han ger sig in på antingen blir mediokra eller dundersuccér. Den här filmen skulle platsa in någonstans i mitten. Den är bättre än medel, men inget jag skulle se två gånger.

Den handlar om Ben Thomas som har bestämt sig för att begå självmord. Men innan det så ska han hjälpa sju personer.
Grundidén är väldigt enkel, så det är något man verkligen måste jobba med för att den inte ska funka som ett sömnpiller. Jag vet inte riktigt om man lyckas. Det är en film man vill stänga av men först se hur det går för Ben - vilket med enkel matematik innebär att man måste se klart den. Just det blir dock en utmaning när man efter halva filmen vet hur den ska sluta..

Det jag imponerades mest av var musiken, den var helt fantastisk och kändes inte malplacerad eller alltför klyshig. Manuset kändes också trovärdig, även om den hade sina brister. Men jag skulle nog kunna säga att det här är en av de vackraste kärlekshistorierna jag sett på film. Kemin mellan Will Smith och Rosario Dawson är otrolig, hade jag varit Smiths fru så hade jag nog inte velat att de två träffades mer, för snacka om att bli blown away!

Jag grät inte, men jag är säker på att många andra kommer att göra det. Seven Pounds är som gjord för tårar.

premiär i sverige 6 februari

Cloverfield har varit otroligt omtalad, en film där huvudpersonen springer runt med en handhållen kamera? Hm. De flesta såg nog rött, men nyfikenheten blev inte desto mindre för det. Själv var jag otroligt skeptisk. En handhållen kamera betyder att man inte ser allt från alla perspektiv, vilket kan vara väldigt frustrerande. Men jag hade inget bättre för mig.

Något skakar om New York (såklart), men man vet inte vad. Snart utbryter kaos när ett monster stampar runt i New Yorks gator och släpper ifrån sig stora spindelliknande varelser som attackerar människorna. En grupp kompisar håller ihop, och en av dem, Hud, spelar in allt på sin videokamera.

Filmen inleds med att presentera huvudpersonerna och deras förhållande till varandra, vilket visar sig bli viktigt i framtiden. Ingen vidare fördjupning i karaktärerna, men det behövs inte, man brukar ju säga att handling säger mer än ord. Specialeffekterna var coola och ordet segt, som är min favorit när jag talar om filmer, existerar inte. Skådespelarna är inte världens bästa, men de klarar att övertyga.

Som man förstår är inte kvalitén den bästa med en handhållen kamera, men det blir intressant och känns äkta, även om huvudvärk är att räkna med. Det kan ungefär jämföras med hur skakigt man ser när man åker bergochdalbana. Cloverfield är underhållande, intressant och annorlunda, och därmed en film värd att se!




intressant fakta - den som valde ut dvdomslaget borde seriöst se sig om efter ett annat jobb. hela mystiken kring vad det är för monster som härjar försvinner när det finns en tydlig bild av den på baksidan av fodralet!

- skådespelarna fick inte läsa manuset till efter att de skrivit på kontraktet

En mycket välkänd regissör ligger bakom denna girlpowerfilm som vann en Oscar för bästa manus. Ridley Scott är känd för filmer som Black Hawk Down, Gladiator och bioaktuella Body of lies. Det är alltså ingen amatör vi har att göra med, även om två av de nämnda filmerna kom ut efter Thelma & Louise. Filmens musik, manus och skådespeleri håller hög klass och lär tillfredställa alla som inte har en usel filmsmak.

Susan Sarandon och Geena Davis spelar två uttråkade kvinnor (varav en är gift med en tyrann som helst ser att hon inte lämnar hemmets fyra väggar) som bestämmer sig för att åka på en roadtrip. Det hela urartar när ett mord blir faktum, och plötsligt var det ingen trevlig roadtrip längre..

Filmen är väldigt gripande och trovärdig. Fokus ligger på vänskapsbandet mellan Thelma & Louise och igenkänningsfaktorn är nog väldigt hög bland kvinnor. Väninnorna tvingas gå igenom en hel del svårigheter, men i slutändan är de alltid två om saken.

Gripande som sagt, men stundtals otroligt seg. Jag skulle vilja påstå att det är en oregelbunden film; vissa scener är så pass spännande att man bara sitter och gapar, medan jag var tvungen att uppbåda all min självbehärskning för att inte stänga av filmen i andra mindre lyckade scener. Inget jag kommer att minnas, men en intressant historia.

Ja, Expressen, The Sun är ju en sååå pålitlig källa..

Dessutom, hur kan man lita på en journalist som inte ens har läst på? Längst ner stod det något i stil med "Heath Ledger som blev känd från Batman Returns"...öh? Men det har de såklart ändrat nu. Alltså, att Eddie Murphy är med i nya Batmanfilmen är lika troligt som att jag har sex med Wentworth Miller imorgon. Eller något. Det där var en dålig jämförelse. Hm. i alla fall, man vet faktiskt aldrig med Nolan, men nog kan vi utesluta mr Transa..

Denna film har jämförts en del med Världarnas krig. Personligen förstår jag inte vad dessa jämförelser grundar sig på - de är båda katastroffilmer, men där tar likheterna slut.

Ett par väldigt snygga klot lägger sig bekvämt runt om i jorden, men det mest dominerande klotet befinner sig - såklart, i New York. Vi vet ju vid det här laget att New York alltid är det första stället i världen som drabbas av katastrofer..
De amerikanska myndigheterna blir oroliga och börjar peppra klotet med kulor och bazookas och allt vad det heter.
En alien (Keanu Reeves), som konstigt nog kan tala, stiftar bekantskap med forskaren Helen Benson (Jennifer Conelly), och visar sig ha ett väldigt avgörande uppdrag..

The day the earth stood still skulle ha kunnat vara en väldigt bra film om den hade koncentrerat sig på på vad den utgav sig för att vara - en katastroffilm. Personliga relationer är oftast nödvändiga för att utmana huvudrollerna och visa deras svaga sidor, men ibland faller det platt. Det blir för mycket av smöret, om man säger så. Det finns få regissörer som lyckas väva in katastrofer och relationer på ett professionellt sätt (Spielberg i Världarnas krig är en av dem), men Scott Derrickson, som ligger bakom denna film, lyckades inte särskilt väl med det.

Det är ingen dålig film, det finns betydligt sämre filmer. Denna var faktiskt väldigt underhållande, även om den inte höll hela vägen. Filmen var snyggt gjord, handlingen helt okej, och musiken var inget märkvärdigt - dock hördes ett klassiskt stycke av Bach i en scen, samma stycke som är känd från Hannibal-filmerna.

Som sagt, underhållande men inget att hänga i julgranen.



intressant fakta; will smiths son spelar "jacob benson"

Jag hoppas att ni vet att Catherine Hardwicke inte tänker göra uppföljaren till Twilight? Jag är glad för det, hade jag varit hon hade jag skämts över hur dålig jag är. Det sägs att Chris Weitz kommer att regissera New Moon som kommer ut 2009. Inte för att jag bryr mig, filmen kommer ju ändå att suga. Weitz står bakom American Pie och Guldkompassen. American Pie är urusel så jag vet inte vad jag ska vänta mig.

Det allra bästa med Twilight var låten under som Rosalinn skickade till mig. Den är så sjukt bra!

Snart har I taket lyser stjärnorna premiär. Boken var medelmåttig så jag tänker inte direkt betala för att se filmen. I själva verket skulle jag aldrig betala för att få se en svensk film. De är oftast väldigt dåliga.

Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight spelar huvudrollerna i denna actionthriller som handlar om korruption inom polisen. Alltså, själva konceptet är inget märkvärdigt, jag har sett samma historia utspela sig inom olika namn alltför många gånger. När man ger sig på ett sådant här projekt måste man ha något som sticker ut, som får publiken att minnas. Tyvärr är det inte fallet med Pride and Glory.

Det smärtar mig att behöva se Edward Norton i en sådan här medelmåttig film, han tillhör inte kategorin som behöver ta dåliga roller för att överleva. Men jag tröstar mig med att vi alla misslyckas ibland, det här är inte slutet på hans karriär.

Pride and Glory skulle kunna vara ett väldigt långt avsnitt av någon töntig polisserie som går på tvåan. Det är inget minnesvärt, bara en massa virrvarr av knarkbossar som avrättas och poliser som hugger varandra i ryggen. Ingen vacker historia, men innehåller faktiskt några väldigt bra scener. Tyvärr räcker det inte för att ursäkta resten av det dåliga manuset.

Det kanske var för svårt för regissören att arbeta med en så komplex historia. Det krävs ju en viss skicklighet för att undvika att en liknande film hamnar i facket typisk-maffia, och alla regissörer besitter inte den egenskapen. Tyvärr. Edward Norton var det bästa med den här filmen. Bestäm själv om det är tillräckligt för att se den.



premiär i sverige 13 februari

Jim Carrey är alltid ett säkert kort att satsa på. Hans filmer kanske inte är fantastiska, men de är lagom roliga, precis som man förväntar sig. Yesman handlar om en man med ett inrutat, tråkigt liv som efter ett möte med en galen, vithårig man bestämmer sig för att säga ja till allting. Bokstavligen. Från oralsex av en tant som saknar tänder till att bli slagen gul och blå. Trots att hans liv tar en ordentlig vändning vet vi ju att allt gott har sitt slut...och plötsligt är hans nya liv inte lika roligt längre.

Att Jim Carrey spelar förvirrade, lite galna män har blivit något av hans signatur. Det är helt enkelt lika självklart att se honom i sådana roller som att se Will Smith som den coola snubben som räddar världen. Eller flickan.
Att titeln inte lockar kanske är mer av ett faktum än en åsikt. Handlingen verkade också lite mager, men det ligger mycket mer bakom ytan. Yesman är en yesfilm som verkligen förtjänar att ses och njutas av. Sådana här bra komedier kommer inte mer än en gång per år, om ens det!



premiär i sverige 19 december

Poseidon är ett coolt fartyg som är över 20 våningar hög.  Det är nyår och passagerarna dricker och dansar i samma takt som katastrofen närmar sig. Fergie från Black Eyed Peas gör sin filmdebut, men innan ni jublar så borde ni veta att hon syns lika ofta i tvrutan som jag gör i gymet.

Knappt har man hunnit fira ordentligt innan fartyget slås av ett mostervåg, och välter omkull. Någon smartass meddelar passagerarna att de är fullständigt trygga i danssalen, den är helt vattentät. När en grupp människor dock bestämmer sig för att ta sig ut ur fartyget genom propellrarna, kan man inte låta bli att tycka synd om människorna i danssalen. Vid det här laget så vet vi att man i filmvärlden alltid ska följa med han som säger att det finns en annan väg ut.

Poseidon är regisserad av Wolfgang Petersen som ligger bakom succéfilmen Das Boot som jag tyvärr inte har sett. Petersen har valt att ha den klassiska skaran av stereotyper vi är vana att se i katastroffilmer; den kaxiga busen, hjälten som offrar sig, modiga barnet, den hysteriska kvinnan och så vidare. En grupp människor som kompletterar varandra.

Även om filmen inte är något mästerverk så är den helt klart underhållande och innehåller en massa coola specialeffekter. Vissa scener påminner avsevärt mycket om Titanic, även om Titanic tveklöst dominerar när det gäller katstroffilmer.

Jaha, då har man alltså sett den omtalade filmen. Den jag har väntat på sen i augusti. Filmen jag hade sjukt låga förväntningar på. Jag är hemma hos en kompis nu men jag kände att recensionen inte kunde vänta. Jag ska försöka vara så objektiv som möjligt.

Jag erkänner; den didn't really swept me off my feet, men jag kände mig åtminstone inte spyfärdig eller beredd att döda någon. Årets film (enligt Kenza, och nu vet jag att hon inte ser på så mycket film, den var bra, men absolut inte årets film) visade sig vara en helt okej, töntig film med en övernaturlig vampyr och dräpare som ska föreställa läskiga men som istället bjöd på ett längre liv i form av många skratt. Den var alltså ingen jättehit.

Jag säger såhär; hade inte jag läst boken hade jag förmodligen skrikit om att få mina 95 kronor tillbaka. Vi som har läst den vet att det finns mycket bakom de töntiga repliker Pattinson tvingades säga, som bara framstod som löjliga i filmen. Och när självaste författaren var med i ett hörn under några få sekunder tappade jag nästan kontrollen. Hur jävla mediakåt får man egentligen vara?

Jag blev även förbannad över alla onödiga småfel som kunde ha reducerats ifall regissören hade gjort det allra viktigaste - läst boken. Hon skulle då ha vetat att Edward är en gentleman och aldrig skulle kasta sig över Bella i sängen medan hon har halvnaken (speciellt inte efter deras första kyss). Dessa obetydliga detaljer var nog väldigt avgörande för helhetsintrycket.

Man förstår hur stor filmen är när en massa fjortisar skrek sig hesa när skönheten personifierad gjorde entré i filmen och i en massa småflickors hjärtan.

Innan recensionen blir alltför lång vill jag säga att filmen förmodligen inte kommer att gå hem hos killar och vuxna (vilket utesluter en massa människor). Fjortisar är dock eld och lågor och eftersom det är de man drar in pengarna på så funkar nog konceptet ändå. Det enda jag störde mig riktigt jävla mycket på var att alla var femtiofem gånger snyggare än självaste huvudkaraktären; Edward Cullen, som ska föreställa världens vackraste varelse.

Jaja, jag är inte ytlig, sånt får man tänka på speciellt efter att hans skönhet nämns 24/7, författaren ville verkligen poängtera hur onaturligt vacker han var, sen väljer de en skådespelare som är helt mongo. Trots det klarade Pattinson rollen rätt hyfsat, vilket han ska cred för.

Det sämsta är väl att jag inte alls trodde på deras kärlek i filmen. Det vr två-tre meningar, sen plötsligt älskade de varanda. Som en dålig parodi. Boken är paradiset jämfört med filmen. Den innehöll många bra scener men i det hela så skulle jag inte känna mig bekväm med att säga att den är värd pengarna. Har man läst boken så är man nog så pass förblindad av kärlek till huvudrollsinnehavaren (jag är inte inkluderad) att man rentav skulle tycka det här var en riktigt bra film. Mitt tips: gå inte och se den med höga förväntningar. Tänk dig en romantisk komedi. Snäppet sämre, men ungefär så.

---

Jag ändrade betyget. Förlåt. Jag satt och tänkte på om den verkligen var bättre än medel. Jag kom fram till att den var för slarvig. Absolut inte skådespelarnas fel, utan fel jobb till fel regissör, det som alltid förstör ett bra koncept. Tyvärr kommer det ändå inte hindra denna medelmåttiga film från att dra in omåttligt med pengar.

Det är inte utan anledning denna film bar med sig tre Oscar hem. Bourne ultimatum är sjukt bra, vare sig du gillar action eller inte. Även om Jason Bourne faller i den vanliga kategorin omöjlig-att-besegra-hjälte, så levererar filmen en förstklassig underhållning i form av biljakter, slagsmål man aldrig förstår sig på (hur kan de avvärja slagen så enkelt?) och massa annat jag inte orkar rada upp.

Närbilder på Jason Bourne och den skakiga kameran ger en verklighetskänsla, även om denna rulle är så långt från verkligheten man kan komma. Visserligen är konspirationsmötena befogade, men hallå, ingen klarar av hur många slag som helst. Fascinerande är det även hur enkelt det är att bevaka en individ, efter ett par tryckningar på tangentbordet spårar man mobiltelefonen och avlyssnar samtal mitt i rusningstrafik.

Matt Damon som spelar vår kära lönnmördare, blir bara snyggare ju äldre han blir. Och även bättre. Jag kan inte se någon annan spela Bourne skickligare än han.
Avsaknaden av sexscener ger också filmen en intressant touch, men i slutet så är det spänningen som räknas.

När jag sätter betyg så tänker jag på antal fel filmen har. Det allra viktigaste är att den är trovärdig. Inte på så sätt att filmen inte får handla om aliens, men att du tror på det när du ser det. Att du blir övertygad om att dessa aliens livsfarliga, eller att Jason Bourne är en mördarmaskin. Skulle till exempel aliens bjuda dig på muffins så försvinner ju all trovärdighet. Det näst viktigaste är att jag känner mig trygg med mitt beslut. Om inte jag känner att jag med gott samvete kan stå för att jag ger filmen högsta betyg, så får den det helt enkelt inte. När dessa två krav är ur världen så återstår inget annat än att ge den betyget den förtjänar.

Bourne Ultimatum uppfyller alla mina krav, och är en av år 2007s bästa (om inte den allra!) filmer.



Intressant fakta: I Waterloo Station, där vissa av scenerna utspelar sig, så kan man se människor titta på och peka mot kameran, eftersom filmteamet inte kunde stänga ner stationen och ersätta med statister.