Planeten Venus

Baz Luhrmann är en man som ligger bakom två väldigt framgångsrika filmer. Moulin Rouge och Romeo & Juliet. Detta visste jag inte om innan jag såg filmen och det förändrar inte min åsikt, men att han har ett öga för romantiska filmer kan man nog konstatera. Australia är en visuellt vacker film, med starka färger och mycket musik för att förstärka de ibland väldigt fåniga scener som gör att man vill vrida på sig i biostolen.

Det speciella som väldigt många regissörer misslyckas med är att skapa känslor och förståelse för karaktärerna så att publiken lever och lider med dem. Australia är ett väldigt lyckat fall. Alltifrån Kidmans  ödmjuka överklassbrud till mor åt den lilla pojken som hotas med att föras bort. Även om vi vet lite så dras vi till och känner medlidande. Det är en stark historia som, trots längden, fångar. Kanske inget man minns efter en månad, men det sitter i efter biobesöket.

Den person som lämnade störst eftertryck var utan tvekan Brandon Walters, som fick spela pojken Nullah. Jag säger bara; Dakota Fanning, vem är du? Australia är den 12åriga Walters första framträdande, och han gör det så bra att alla andra barnskådisar lika gärna kan återvända till sina barbiedockor och leksaksbilar, vägen är polerad för en ny stjärna. Jag har svårt för söta barn i bioduken, oftast är jag övertygad om att de endast fick rollerna för att de är just söta, ingen kan ju förvänta sig att barn ska vara någon Johnny Depp. Snacka om att alla mina fördomar flög ut ur fönstret. Välkommen till Hollywood, Brandon Walters. Välkommen.

Australia är ingen film för alla. Är du en sådan som gillar Mumien eller inte hänger med kanske du borde tänka om. "Är det där Hitler?", är en kommentar av min kompis som uppenbarligen inte fann filmen tillräckligt intressant för att följa den. Låt det inte avskräcka er, samla på lite hjärnceller och tålamod och voila, du har tre spännande timmar framför dig.