Planeten Venus

Någon dag innan jag dör vill jag gärna träffa Joaquin Phoenix. Han är nummer två på min lista över skådespelare jag vill träffa, och inte bara för att han sköter sitt jobb så jävla bra, utan för att han har en utstrålning många skådespelare aldrig under sina karriär kommer i närheten av. Jag vet att det inte endast beror på att jag har sett honom i bra filmer, utan mannen är helt enkelt fantastisk på det han gör.

The Village kan inte kallas för skräck. Det är 70% thriller, 10% drama och 20%skräck. Jag brukar alltid följa Moviezines råd när det gäller filmer, men den här har de helt enkelt fel om. När det gäller filmer så finns inget som kallas för "alla gillar olika saker". Antingen har man bra filmsmak eller usel filmsmak.

Hur glad man än blir över att den fula tjejen blir ihop med skolans hetaste kille, så måste man ändå kunna säga att näe..det här är inte direkt bra, men jag gillar det ändå. Skillnaden mellan filmer och musik är att det är enkelt att se vad som är dåligt när det gäller filmer. Man kollar. Håller historian? Är det bra skådespelarinsatser? Bra dialog? Trovärdig? Förutsägbar? Sådana frågor går inte att ställa när det kommer till musik, och precis därför är det simpelt att skilja bra filmer från dåliga.

The Village är en bra film. Den handlar om en isolerad by där befolkningen lever i lugn och ro. Men inne i skogen finns de Onämnbara, som är hemska varelser man inte vill komma i närheten av. De onämnbara har ett avtal med byn. Kom inte till oss, så kommer inte vi till er. Men när någon i byn bestämmer sig för att korsa gränsen börjar helvetet..

The Village är väldigt vacker. Det blir inte för mycket av det goda, om man säger så, utan kärleksrelationen som utspelar sig mellan Joaquin Phoenix karaktär och grannflickan är grunden för den här historian. Och den är ljuvlig utan att bli pinsamt klyschig, vilket är väldigt vanligt bland kärleksfilmer. Den lockar fram vårt medlidande, och vissa av scenerna är så gripande att jag inte kan annat än rekommendera alla filmälskare att ta två timmar av sina liv för att se på den.

Det är kanske inget man kommer ihåg dagen efter, men det är defintivt något man lever sig in i just då. Och det är det allra viktigaste.