Planeten Venus

Det fanns en tid då jag höjde romantiska komedier till skyarna, då jag ansåg att kärleksfilmer aldrig kunde slå fel. Den tiden var när jag saknade smak.

Sandra Bullock spelar en hårdkokt chef som kan jämföras med bitchen i Djävulen bär Prada. Hon hunsar omkring allihopa, men speciellt utsatt är assistenten Andrew. Hans högsta dröm är att ta ett steg uppåt i karriären, vilket dock verkar helt omöjligt med chefen som står där på toppen och sparkar ner.

När Margaret Tate, chefen alltså, hotas med att skickas tillbaka till Kanada, är ett skenäktenskap med en amerikansk medborgare hennes enda chans att få stanna kvar i landet, och det är där Andrew blir intressant. Hon vill stanna kvar i landet, han vill befordras.Efter det inleds en lååång process som innebär att de två måste få veta allt om varandra för att kunna övertyga staten, och inte minst, Andrews familj. Hur enkelt är det på en skala när man i princip avskyr varandra..?

Jag ska inte neka till att filmen bjöd på en hel del torra skämt som i stundens hetta (med sällskap av en väldigt lättroad publik..?) kunde misstolkas som roliga. Ingenting jag skulle ha skrattat åt i min ensamhet, alltså. Och visst, Sandra Bullock är en bra skådis som i stort sett alltid övertygar i sina roller, även om det inte direkt är på tal om några Oscarsprestationer. Hon och Ryan Reynolds gör det bästa de kan av denna sega, trista och klichéartade manus som vi har fått se hundratals gånger förr. Den kommer trots allt inte ens i närheten av att vara bra, och därför måste jag totalsåga filmen.