alien vs predator - fula varelser var namnet
Uppföljaren har ju fått otroligt mycket skit, men Alien Vs Predator är BRA! Rätt förutsägbar egentligen, folk blir dödade av monster, monster blir bästis med människa.
Sen förstår jag inte grejen med fula aliens. Är de verkligen så fula? Känns som om man sitter där och tänker "OKEJ! Nu ska jag försöka rita det vidrigaste jag kan, helst ett monster som dreglar också!". Syftet är nog i alla fall att vara så skrämmande som möjligt. Ibland blir det löjligt. Jag vet inte om någon skräms av deras utseenden, men jag gör det i alla fall inte. Kanske har jag bara sett för många alien filmer?
I genren skräck/thriller så är den här en trevlig upplevelse. Eller trevlig och trevlig, en spännande upplevelse.
sova med fienden - julia roberts kan faktiskt agera!
Sådana här filmer är min style! Kvinna blir misshandlad, flyr, man försöker få tag i henne. Jag skäms nästan, men ibland sitter jag och hoppas på att männen får tag i kvinnorna - annars tar ju filmen slut!
I alla fall. Julia Roberts är enastående i den här filmen från 90-talet. Den var spännande och intressant. Vilket i princip är allt som behövs för att en film ska kunna vara bra. Lite för mycket kliché för min smak, men helt sevärd.
silent scream - lägg en påse över mitt huvud för att kväva skrattet
Okej, lite ändring, för nu har jag sett hela skiten.
Vad ska jag säga? Jag blev inte ens besviken, för jag fattade redan från början att det här var en B-film med B-skådisar och B-handling. Men den var så dålig. Och konstig. Det värsta var nog musiken. Herregud,
till exempel då en maskerad man jagade en av ungdomarna för att sätta en yxa i hennes/hans huvud, så kom det typ techno musik. Musik man blir glad av. Det var det konstigaste. Skulle inte det här föreställa läskigt?
Otroligt pinsam film. Vore jag regissören skulle jag skämmas ihjäl. Usch, silent scream, va. Det passar grymt bra ihop med handlingen. En tjej blir mördad på övervåningen och skriker sig hes, medan de på undervåningen inte hör ett skit. Löjligt värre.
världarnas krig - fenomenal film
Okej, Tom Cruise hör från och med nu till en av mina favoriter. Jag har aldrig sett honom vara bättre än han var i den här filmen, och det kan ju även bero på det utomordentligt fantastiska manuset samt en regissör som vet vad han gör. Hörru, Spielberg, Twister blev ingen hit, men världarnas krig är utan tvekan den bästa science fiction filmen jag någonsin sett. Och jag har sett många.
Handlingen är enkel: Efter att några okända varelser från yttre rymden invaderat jorden, så försöker Ray Ferrier göra allt i hans makt för att skydda sin familj.
Sådana här filmer har man sett för mycket av. Det är ingenting nytt, men å andra sidan är det i princip en omöjlighet att producera något som aldrig förr visats. Alien-filmer är uttjatade, men jag kan stolt säga att denna film faktiskt inte har så mycket med aliens att göra.
Ja visst, de kommer till jorden och bestämmer sig för att leka gud, men jag tror främst att fokusen ligger på familjen. Spielberg gör något fenomenalt när han bestämmer sig för att endast visa filmen ifrån Ray Ferriers perspektiv. Det Ray ser, ser vi också. Ingenting annat. Detta är något som få filmer lyckats med; att få publiken att sympatisera med karaktärerna. Men det är också därför som Spielberg är så känd som han är. Han kan magin.
Det här är nog även den första film jag sett som inte har några som helst antydningar till sex. Den handlar bara om en man som vill rädda sin familj från blodtörstiga aliens. Helt klockrent.
UPDATE: Moviezine gav den 4,5. Wow, äntligen tycker vi likadant. Men läs även deras recension här, och om den inte lyckas övertyga dig om att se filmen så lär inget göra det.
firewall - kidnappa mig och vi lagar mat tillsammans
Okej, Harrison Fords film imponerar inte särskilt mycket. Alltså, jag visste ju från början att den inte skulle vara något mästerverk. Sådana här är filmer är oftast klassade som "förutsägbara" och "kassa", men eftersom jag ändå gillar kategorin den faller in i så hade jag en del förväntningar. Tyvärr, dåligt manus, dåligt upplagt. Och den var alltför seg i början, tog ett tag innan saker och ting började hända.
Och skurkarna var verkligen inget vidare. De gav huvudrollen chans efter chans, trots att han jämt satt där och försökte blåsa dem, med risk för sin familjs liv. Om det hade varit jag som regisserade skulle jag ha sett till att skurken hade gjort allvar av sina hot och skjutit skallen av Jacks (Harrison Fords karaktär i filmen) fru.
Eftersom hon ändå inte direkt är, för att bespara er från spoilers, någon drömfru, så skulle det kvitta. Gör er av med haggan och därifrån skulle filmens spänning eskalera. Men icke sa nicke. Den var i alla fall stundtals underhållande, även om det inte är något jag skulle vilja se om igen.
Såhär säger Moviezine om en av scenerna;
"Herregud, efter en natts sömn har den yngste sonen med till synes guldfiskminne, glömt att de faktiskt är kidnappade och lagar pannkakor med en av skurkarna."
Hahahaha.
fem riktigt dåliga filmer
Nu tänker jag ge tips på filmer som ni ska låta bli att se om ni redan inte sett dem.
JAG VARNAR FÖR SPOILERS.
1. Passion of the Christ
Den här filmen var verkligen riktigt rutten. Den gjordes endast för att få folk att må uruselt. I två jävla utdragna timmar visar den bara hur Jesus plågades till döds. Ingenting nytt. Vi vet redan att han plågades. Är det meningen att den ska väcka sympati? Visst väckte den sympati, sympati för mig själv som satt där och genomled den jävla filmen utan någon som helst budskap.
2. When a stranger calls
Den här filmen var pinsamt dålig. Inte skrämmande för ett öre. Till slut tröttnade jag på den jävla telefonen som vägrade sluta ringa, och i scen efter scen så var det samma skit. Jill Johnson som svarar, ser rädd ut, och pratar utan någon respons. Bara någon jävel som viskar eller vad det var han höll på med. Dålig dålig.
3. The Fog
Här har man samlat två kända namn till en kass "skräckis". Tom Welling som inte ens borde få klassa sig som skådespelare, och Selma Blair som jag inte vet något om. Men att döma från den här filmen så borde båda två aldrig mer närma sig en inspelningsplats. Och hela manuset var ju bara skrattretande. Jag somnade när jag såg den här filmen. Och det har jag nästan aldrig gjort under en film. Fatta hur dålig den är.
Intressant fakta: Denna finns på IMDB lista över de 250 sämsta skräckfilmerna någonsin.
4. King Kong
Hade höga förhoppningar, då jag faktiskt gillar sådana här filmer. Men den här var hur tråkig och inte alls trovärdig. Jag menar, en jättegorilla som blir kär i en kvinna? What? Ojdå. Kanske avslöjade lite för mycket. Nåja, ni ska ju ändå inte sen den nu när jag avråder er. Visst?
5. Catwoman
Första 20-25 minuterna av filmen är ju väldigt bra. Sen går det utför. Väldigt utför. Att Halle Berry ens gick med på att göra en sådan här plågsamt usel film! Jag kände nästan för att gråta av frustration.
Till exempel: I en scen hamnar Halle Berry i närkamp mot en polis hon dejtar. Medan de slåss så pratar de också. Sen landar han ovanför henne, och trots att han stirrar henne i ansiktet så känner han inte igen henne. Visserligen har hon en mask som täcker för ögonen, men den täcker inte så pass mycket att han inte borde ha känt igen henne. Jag hatar när de gör sådant. Det är fan omöjligt. DET ÄR SÅ...glöm det. Se inte den här filmen bara.
troja - uppumpad pitt med rakad sjärt
Jag är nog den sista i världen som ser Troja. Det borde vara en skam för alla som uppskattar filmer, att inte ha sett Troja. Det är nästan lika illa som att inte gilla Gudfadern (hrm, hrm).
I alla fall. Filmen är baserad på Homeros "Illiaden", och jag måste påpeka att den är riktigt bra. Självklart inte på samma nivå som Gladiator, till exempel, men faktiskt en sevärd film. Jag störde mig jättemycket på att det var Brad Pitt som spelade Akilles. Förlåt, men jag är inte alls imponerad. Han kändes krystad och stel, och såg bara plastig ut.
Större delen av filmen handlar om kriget mellan Sparta och Troja. Modiga män i utrustningar, kvinnor som gråter, blod som sprutar, giriga kungar, blod som sprutar, tappra kungar, ja det vanliga alltså. Filmen var inte speciell på något sätt, men ändå rätt underhållande.
Jag imponerades allra mest av Eric Bana, som enligt mig gjorde bäst ifrån sig. Ingen Brad Pitt eller Orlando Bloom feber här, även om de också höll rätt bra mått.
flight 93 - kom tillbaka när ni kan agera?
Flight 93 handlar om det sista planet som blev kapad 11 september, 2001. Passagerarna fattade att det var en självmordsuppdrag, och bestämde sig för att kämpa..
Filmen var jättebra till en början. Jag älskar verkligen filmer/dokumentärer som inkluderar flygplan, det är så intressant. Alltså hade jag rätt höga förväntningar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här. Det fanns scener som fick mitt hjärta att gå på tio, men de flesta scener var långa, utdragna och tråkiga dialoger. Det värsta är nog skådespeleriet. Inte en enda person grät.
Visst, de hulkade och snyftade men jag kunde inte se några tårar. Och deras reaktioner var så...orealistiska. Vissa var inte ens särskilt upprörda när deras fru/barn ringde och berättade att de just upplever de sista minuterna i livet.
Det är ju en film som berör, och man får bra kontakt med karaktärerna, men deras reaktioner är så orealistiska, och alla som känner mig vet att det inte finns något värre än orealistiska filmer. Alltså då karaktärerna inte reagerar som en normal person ska!
Annars var filmen okej. Det finns de som säger att det är jättesvårt att få till en realistisk filmupplevelse efter liknande katastrofer, men hey, kolla på Titanic, vem skulle vilja påstå att den var ett misslyckande?
råttatouille - vår favoritråtta
Råttatouille är verkligen en häftig och superkul film. Kort och gott handlar den om råttan Remy som vill bli en kock.
Bara själva konceptet låter skrattretande. Medan familjen och vännerna käkar sopor, tjatar Remy om mat med god kvalitet. Av en slump hamnar han i Paris på stjärnkocken Gusteaus restaurang. Men fortfarande återstår det stora problemet: Vem har någonsin sett en råtta laga mat..?
Den här filmen är verkligen en tophit. Gillade du Hitta Nemo, så kommer du även att digga Remys resa in i restaurangbranschen!
Karaktärerna är underbara, och man vill bara ta lilla Remy under sina vingar och låta honom härja i ens kök. Budskapet med filmen är att du kan bli vad du än vill bli. Och den lyckas förmedla det på det allra bästa sättet. Trots att Remy stöter på massor av smällar (bokstavligen, då många försöker döda honom) står han fast vid sin dröm.
Om du vill se en underbar animerad film värd att minnas, så ska du se den här!
the machinist - ryslig film med noll mening
Christian Bale gick ner cirka 30 kilo (!!) för den här rollen, och det är verkligen respektingivande. Visst kunde det fixas med specialeffekter, men det är ju häftigare to stay real, eller hur?
Jag blev hursomhelst väldigt besviken på The Machinist. Det är bara av respekt för Bales utomordentliga insats som jag låter bli att kalla den för usel. Filmen är väldigt seg och tråkig, och vid ett tillfälle var jag nära att somna. Jag hade väldigt stor lust att bara stänga av skiten, men så nyfiken som jag är ville jag se vad som hände i slutet. Kata-strof, säger jag bara. Ingenting höll, och man fattade absolut ingenting. Eller ingenting och ingenting, man fattade inte tillräckligt för att vara nöjd. Jag gick in på IMDB efteråt och kollade upp svaren på alla frågor som filmen själv inte kunde (ville?) besvara.
Det här är inte en rulle jag skulle vilja rekommendera.
v för venus
Nej skojar bara, filmens egentliga titel är inte V för Venus (I wish) utan V för Vendetta. Detta är en film som faktiskt har fått tok för lite uppmärksamhet. Den är otroligt bra, häftig, trovärdig och med en speciell historia. Superkortfattat så handlar den om V, en maskerad man som vill göra revolution i framtidens England, för att undkomma den diktatur som landet finns under (nej, den är inte tråkig). Samtidigt så vill han hämnas på de som ligger bakom hans ärrade och sjukt vanskapta kropp..
Är du en sådan som gillar skitfilmer utan djup, kommer du inte uppskatta den här. Men jag törs faktiskt säga att den här filmen förmodligen passar många, dock krävs det att du är någorlunda smart (= inte trög), annars kommer du inte fatta särskilt mycket heller. Men den är sanslöst spännande från början till slut, och med en massa häftiga (läs, BRA) fight scener. Filmen skildrar fascism i sin finaste form, och visar hur landets ledare propagerar och censurerar, samt upplyser om sitt hat mot homosexuella, muslimer etc.
Den här filmen är en av mina favoriter, för den håller utan tvekan hög klass. En bra historia, bra skådespelare och bra kameraarbete. Det är bara det som krävs för en film att vara bra, men ändå är det få som verkligen lyckas.
Samma skapare som gjorde Matrix ligger bakom den här filmen. OBS. V för Vendetta är inte som Matrix, som för i övrigt är en riktig skitfilm.
fantastic 4 - jessica alba i för trång dräkt
Har bestämt mig för att mina recensioner nu ska bli mindre invecklade med mindre text.
I alla fall, den här filmen var väl sådär. Jag ville inte ens se den, men när min kompis lade fram ett urval av usla filmer, var jag ju tvungen att ta den minst usla.
Det är väldigt svårt för sådana här jag-ska-rädda-världen filmer att sticka ut, för det finns alldeles för många av dem. Batman, Superman, James Bond, X-men, osv osv, listan kan göras oändligt lång. Och denna film är inget undantag. Tråkig handling om fem personer som efter att ha varit i rymden utsätts för någon konstig strålning som gör att de får superkrafter. Fyra blir goda, medan en blir ond...
Skådespelarna är hyfsade. Den mest kända är väl Jessica Alba. Sen ser vi också Julian McMahon som den som blir ond, och det känns otroligt tråkigt att de valt just honom, man får en massa förhäxad-vibbar. Ska snubben alltid spela ond?
Filmen är okej som tillfällig underhållning. Men jag varnar för en massa irrriterande klyschor och dialoger, samt förutsägbar handling.
Det bästa med hela skiten var extra materialet som visade hur filmen gjordes. Spännande!
Det är väldigt svårt för sådana här jag-ska-rädda-världen filmer att sticka ut, för det finns alldeles för många av dem. Batman, Superman, James Bond, X-men, osv osv, listan kan göras oändligt lång. Och denna film är inget undantag. Tråkig handling om fem personer som efter att ha varit i rymden utsätts för någon konstig strålning som gör att de får superkrafter. Fyra blir goda, medan en blir ond...
Skådespelarna är hyfsade. Den mest kända är väl Jessica Alba. Sen ser vi också Julian McMahon som den som blir ond, och det känns otroligt tråkigt att de valt just honom, man får en massa förhäxad-vibbar. Ska snubben alltid spela ond?
Filmen är okej som tillfällig underhållning. Men jag varnar för en massa irrriterande klyschor och dialoger, samt förutsägbar handling.
Det bästa med hela skiten var extra materialet som visade hur filmen gjordes. Spännande!
the departed - rysligt spännande
The Departed är verkligen en stjärnspäckad film. Här ser du namn som Leo DiCaprio, Matt Damon, Alec Baldwin, Mark Wahlberg och Jack Nicholson. Stjärnspäckad var namnet, och dålig är den inte.
Det en gangsterfilm som tar oss in i det djupaste i Boston där Frank Costellos (Jack Nicholson) är gangsterbossen. Han är ondskefull och bokstavligt talat helt jävla kokko. Han är Bostonpolisens mest eftertraktade, och man låter Billy Costigan (Leonardo DiCaprio) få det farliga jobbet att komma in i Costellos gäng -och spionera på honom.
Vid sidan om honom har vi Colin Sullivan (Matt Damon) som är en, till synes, perfekt och duktig polis. Det finns bara en stor hake - HAN är infiltratör åt Costello.
Detta är en spännande film från (nästan) början till slut. Den är lite trög i början och det tar lite tid att komma in i handlingen, men väl där så sitter man på nålar hela tiden.
Filmen får sig en spännande vändning då Sullivan (spionen) får sig uppdraget i att leda teamet som försöker sätta fast Costellos. Maffiabossen lyckas hela tiden komma undan, och vem blir inte misstänksam om inte Billy Costigan.
Snart vet båda spionerna om varandras existens - men de vet inte vem den andra är. Nagelbitande är ordet, då filmen rullar på med en massa komplicerade dialoger då och då, som jag var tvungen att spola tillbaka för att fatta (Allmänt trögfattad? Nejdå).
Det som drar ner på betyget är de överdrivna dialogerna. Jag läste även någonstans att ordet "fuck" förekommer över 200 gånger i den här filmen. Nödvändigt? Ingen aning. Mig gjorde det inte, men då och då kändes det som att man gjorde desperata försök att hålla upp spänningen genom dessa invecklade och fula dialoger. Och slutet var också en av det sämsta jag sett. Det lämnar en del frågor obesvarade.
Skådespeleriet är däremot utmärkt. Jack Nicholson är som vanligt galen i sin roll, Leo var alldeles utomordentlig. Han var trovärdig och helt fenomenal. Matt Damon förtjänar också en femma för sin roll, som han klarade av galant.
Men i det hela är filmen utan tvekan värd att se. 4 oscars har den också vunnit. Hehe vilket sammanträffande, samma betyg jag tänker ge den ;)
Det en gangsterfilm som tar oss in i det djupaste i Boston där Frank Costellos (Jack Nicholson) är gangsterbossen. Han är ondskefull och bokstavligt talat helt jävla kokko. Han är Bostonpolisens mest eftertraktade, och man låter Billy Costigan (Leonardo DiCaprio) få det farliga jobbet att komma in i Costellos gäng -och spionera på honom.
Vid sidan om honom har vi Colin Sullivan (Matt Damon) som är en, till synes, perfekt och duktig polis. Det finns bara en stor hake - HAN är infiltratör åt Costello.
Detta är en spännande film från (nästan) början till slut. Den är lite trög i början och det tar lite tid att komma in i handlingen, men väl där så sitter man på nålar hela tiden.
Filmen får sig en spännande vändning då Sullivan (spionen) får sig uppdraget i att leda teamet som försöker sätta fast Costellos. Maffiabossen lyckas hela tiden komma undan, och vem blir inte misstänksam om inte Billy Costigan.
Snart vet båda spionerna om varandras existens - men de vet inte vem den andra är. Nagelbitande är ordet, då filmen rullar på med en massa komplicerade dialoger då och då, som jag var tvungen att spola tillbaka för att fatta (Allmänt trögfattad? Nejdå).
Det som drar ner på betyget är de överdrivna dialogerna. Jag läste även någonstans att ordet "fuck" förekommer över 200 gånger i den här filmen. Nödvändigt? Ingen aning. Mig gjorde det inte, men då och då kändes det som att man gjorde desperata försök att hålla upp spänningen genom dessa invecklade och fula dialoger. Och slutet var också en av det sämsta jag sett. Det lämnar en del frågor obesvarade.
Skådespeleriet är däremot utmärkt. Jack Nicholson är som vanligt galen i sin roll, Leo var alldeles utomordentlig. Han var trovärdig och helt fenomenal. Matt Damon förtjänar också en femma för sin roll, som han klarade av galant.
Men i det hela är filmen utan tvekan värd att se. 4 oscars har den också vunnit. Hehe vilket sammanträffande, samma betyg jag tänker ge den ;)
ps i love you - söt soppa
Det var alltså den filmen som vi såg igår. Jag måste erkänna att jag inte hade särskilt stora förhoppningar, eftersom jag redan läst boken och den var inte direkt något jag skulle rekommendera.
Filmen handlar om Holly, som har förlorat sin make Gerry (Moviezine, hur fasiken ska man ta er på allvar när ni ens kan stava namnen rätt?!). Men på sin 30-årsdag upptäcker hon att han har lämnat meddelanden till henne, var och en som kommer vid olika tillfällen, där han ber henne göra saker som minskar hennes sorg, och som samtidigt hjälper henne genom vardagen. Alla breven slutar med "PS. I love you".
Jag vet. Det låter väldigt tråkigt. Men den är faktiskt (surprise) bättre än den låter. Filmen börjar med ett hetsigt gräl mellan Holly och Gerry, där hon beter sig som en bitch och vägrar ta in vad han säger. Men som alltid i filmens (och i verklighetens?) värld så försonas de, efter lite gullegull-snack.
När han dör kommer det inte som en chock. Vi förflyttas automatiskt till en annan scen där hans begravning utspelar sig, och det är inte särskilt sorgligt. Och i början verkar Holly inte plågas särskilt mycket, men efter ett tag syns det hur jobbigt det är för henne. Och vi kan förstå, Gerry var verkligen hysteriskt kul och romantisk!
Jag gillar inte romantiska filmer särskilt mycket, tycker de är alldeles för orealistiska med sina "I loved you from the moment I saw you!". Men den här känns bra och äkta. Det handlar inte om ett par som är perfekta mot varandra. Men ändå så lyser deras kärlek igenom, och det är det som gör att filmen uppfattas som spontan.
Skådespelarna är duktiga, och här får man även se Lisa Kudrow (Phoebe i Vänner!!) spela en stor roll. Jag var lite skeptisk från början, visste inte om det passade henne att spela allvarlig? Men jag hade inte behövt oroa mig, det här var bara Phoebe i en film! (Men samtidigt kanske det är en sorglig sak, att hon aldrig kommer lämna det där 'facket').
Filmen var dock lite småtråkig mittemellan. Och den hade inget 'mål'. Ja, att komma över sin man var ju målet för Holly, men är det verkligen ett lyckande koncept inom filmvärlden? Säljer sånt? Det tror jag faktiskt inte. Hos mig säljde det inte särskilt mycket i alla fall. Visst var den underhållande då och då, men det är nog ingen film jag skulle vilja se om. Eller som jag skulle ha betalat för att få se. Men för dig som gillar romantiska komedier funkar denna nog.
Filmen handlar om Holly, som har förlorat sin make Gerry (Moviezine, hur fasiken ska man ta er på allvar när ni ens kan stava namnen rätt?!). Men på sin 30-årsdag upptäcker hon att han har lämnat meddelanden till henne, var och en som kommer vid olika tillfällen, där han ber henne göra saker som minskar hennes sorg, och som samtidigt hjälper henne genom vardagen. Alla breven slutar med "PS. I love you".
Jag vet. Det låter väldigt tråkigt. Men den är faktiskt (surprise) bättre än den låter. Filmen börjar med ett hetsigt gräl mellan Holly och Gerry, där hon beter sig som en bitch och vägrar ta in vad han säger. Men som alltid i filmens (och i verklighetens?) värld så försonas de, efter lite gullegull-snack.
När han dör kommer det inte som en chock. Vi förflyttas automatiskt till en annan scen där hans begravning utspelar sig, och det är inte särskilt sorgligt. Och i början verkar Holly inte plågas särskilt mycket, men efter ett tag syns det hur jobbigt det är för henne. Och vi kan förstå, Gerry var verkligen hysteriskt kul och romantisk!
Jag gillar inte romantiska filmer särskilt mycket, tycker de är alldeles för orealistiska med sina "I loved you from the moment I saw you!". Men den här känns bra och äkta. Det handlar inte om ett par som är perfekta mot varandra. Men ändå så lyser deras kärlek igenom, och det är det som gör att filmen uppfattas som spontan.
Skådespelarna är duktiga, och här får man även se Lisa Kudrow (Phoebe i Vänner!!) spela en stor roll. Jag var lite skeptisk från början, visste inte om det passade henne att spela allvarlig? Men jag hade inte behövt oroa mig, det här var bara Phoebe i en film! (Men samtidigt kanske det är en sorglig sak, att hon aldrig kommer lämna det där 'facket').
Filmen var dock lite småtråkig mittemellan. Och den hade inget 'mål'. Ja, att komma över sin man var ju målet för Holly, men är det verkligen ett lyckande koncept inom filmvärlden? Säljer sånt? Det tror jag faktiskt inte. Hos mig säljde det inte särskilt mycket i alla fall. Visst var den underhållande då och då, men det är nog ingen film jag skulle vilja se om. Eller som jag skulle ha betalat för att få se. Men för dig som gillar romantiska komedier funkar denna nog.
Förortsungar - en bra historia med fel regissör
Filmen förtortsungar hade jag ingen större förhoppning om. Jag tänkte att det förmodligen bara är en i raden av dåliga svenska filmer. Och jag fick rätt.
Den handlar då om nioåriga Amina som kom till Sverige med sin morfar för tre år sen. Efter att morfadern dör, går Johan med på att bli hennes fosterförälder (efter lite tvekande hit och dit). Amina blir även vän med Mirre, en supersprallig (?) tjej som bor på samma gata. Tillsammans kämpar de för att Amina ska kunna få uppehållstillstånd och stanna i Sverige.
När jag först såg beskrivningen av filmen, trodde jag att den var seriös (låt mig förklara lite senare). Förmodligen också med ett inslag av tårdrypande scener. Visst, scenen där morfadern dör var inte direkt något att glädjas åt. Men det var inte heller lika gripande som regissörerna hade tänkt sig (Anna, min kompis, blev i alla fall helt till sig och tyckte scenen var jättesorglig. Å andra sidan är hon väldigt känsloslam xP).
Filmen började okej, med lite rappande ungdomar och sådant. Tjejen som spelar Amina är duktig, även om hennes roll var lite väl tillbakadragen (men vad kan man egentligen vänta sig av en tjej som levt i ångest och oro i tre år?). Jag vet inte om man lyckades lika väl med karaktären Mirre. Hon kommer in från ingenstans, och börjar hoppa på sängen och rappa. Just i den scenen började jag bli lite tveksam. Och filmen blev segare och segare.
I mitten var den otroligt tråkig. Och så hade den förvandlats till en musikal (!!!). Jag hade tänkt säga att det var en High School Musical wannabe, men Förortsungar kom faktiskt ut före High school Musical.
Någonstans i mitten tappade den hur som helst sin glans. Folk började sjunga från höger och vänster mitt i seriösa inslag.
Filmen var också vacklande. Man vet inte om hur man ska beskriva den. Är det en komedi? Drama? Musikal? Är det en sorglig musikal, kanske? Det är svårt att säga.
ny kategori
Nu ska jag börja skriva filmrecensioner, och skapa en kategori för det.
Till alla filmälskare! xD
Till alla filmälskare! xD
