Planeten Venus

Filmen förtortsungar hade jag ingen större förhoppning om. Jag tänkte att det förmodligen bara är en i raden av dåliga svenska filmer. Och jag fick rätt.

Den handlar då om nioåriga Amina som kom till Sverige med sin morfar för tre år sen. Efter att morfadern dör, går Johan med på att bli hennes fosterförälder (efter lite tvekande hit och dit). Amina blir även vän med Mirre, en supersprallig (?) tjej som bor på samma gata. Tillsammans kämpar de för att Amina ska kunna få uppehållstillstånd och stanna i Sverige.

När jag först såg beskrivningen av filmen, trodde jag att den var seriös (låt mig förklara lite senare). Förmodligen också med ett inslag av tårdrypande scener. Visst, scenen där morfadern dör var inte direkt något att glädjas åt. Men det var inte heller lika gripande som regissörerna hade tänkt sig (Anna, min kompis, blev i alla fall helt till sig och tyckte scenen var jättesorglig. Å andra sidan är hon väldigt känsloslam xP).

Filmen började okej, med lite rappande ungdomar och sådant. Tjejen som spelar Amina är duktig, även om hennes roll var lite väl tillbakadragen (men vad kan man egentligen vänta sig av en tjej som levt i ångest och oro i tre år?). Jag vet inte om man lyckades lika väl med karaktären Mirre. Hon kommer in från ingenstans, och börjar hoppa på sängen och rappa. Just i den scenen började jag bli lite tveksam. Och filmen blev segare och segare.
I mitten var den otroligt tråkig. Och så hade den förvandlats till en musikal (!!!). Jag hade tänkt säga att det var en High School Musical wannabe, men Förortsungar kom faktiskt ut före High school Musical.
Någonstans i mitten tappade den hur som helst sin glans. Folk började sjunga från höger och vänster mitt i seriösa inslag.
Filmen var också vacklande. Man vet inte om hur man ska beskriva den. Är det en komedi? Drama? Musikal? Är det en sorglig musikal, kanske? Det är svårt att säga.