Planeten Venus

Jag har börjat se på Prison Break igen. Första avsnittet, första säsongen. Jag hade glömt vilken jävla katt Wentworth Miller är! Kan ni fatta att han är typ en tiondel somalie eller någonting sånt? Han vet nog inte ens vart Somalia ligger. Han vet inte att alla i Mogadishu (huvudstaden) sitter bänkad framför TV:n klockan nio varje tisdag tillsammans med alla lamm och ser på Prison Break, trots att de inte fattar ett skit.

Skojar bara. Det är typ bara 5% av alla i Mogadishu som äger en TV. Och kanske 0,9% som vet vad Prison Break är. Och 0,000000001% som vet att han är en tiondel somalie. Äsch.

Hittade dessa ute på gräset. Äkta arabskor. Men varför köpa sen kasta ut? På gräset? Eller de kanske glömdes där? Riktigt fula i alla fall. De skulle nog passa till en dagens outfit.

Fötter är det äckligaste jag vet. Jag hatar mina egna men jag hatar andras ännu mer. Varje gång jag ser blottade fötter får jag lust att hämta en yxa och hugga av dem. Fyfan för fötter, speciellt fula sådana!

---

Nu får jag dåligt samvete. Här sitter jag och skriker om hur mycket jag avskyr fötter när det finns människor som inte ens kan gå för att de saknar fötter. Jag uppskattar att jag är frisk och har en fungerande kropp. Det är klart att jag inte hatar fötter på riktigt, jag bara..tycker de är fula. Men jag är glad att jag har dem. Bara så ni vet.

God morgon! Idag var det meningen att jag skulle på spinning med AnnaMaria men jag bönade och bad om att få slippa. Det känns jätteskönt att jag inte behöver gå, hela igår såg jag bara för mitt inre hur jag skulle tvingas sitta längst fram så alla där bak får en bra inblick över min rumpa som hänger på båda sidorna av sätet. Det var ju det som hände förra gången jag gick på spinning, och dessutom hade jag tappat känseln helt i rumpan efter tio minuter.

Igår så hittade jag inte mina svarta strumpor och tog på mig ett par vita istället. Till ballerinaskor. Det borde jag aldrig ha gjort. Hela dagen blev jag hånad av mina vänner, kollad snett på av främlingar, och fått höra att syrran önskade att vi inte tillhörde samma familj.

Allt för färgen på ett par strumpor. När jag lugnt och sansat försökte förklara att jag hade bråttom och inte tid att leta efter andra strumpor så fick jag till svar att jag borde "gå utan strumpor då".

ALDRIG! Mina fötter skulle börja stinka arselhåla och det är helt obekvämt. Ska jag ha det obekvämt bara för att inte göra andra irriterade? Kommer inte hända.

Var på gymet idag. Sprang på rullbandet för glatta livet tills svettet började rinna ner som en flod. Lite till, kom igen, du klarar det!, sa jag till mig själv och fortsatte springa. Efter en stund började benen ge vika men jag pressade på. Herregud, jag måste ha sprungit i minst 45 minuter!, tänkte jag och kände mig som värsta maratonlöparen. Kom igen, make it fifty!

Efter några minuter när mina ben inte klarade det mer så stoppade jag maskinen och såg på tiden. 7 minuter. 7 MINUTER?! Herregud. Verkligen kondition att skämmas för.

Nåja. Måste bara säga att SATS i Stureplan är skitsnygg och skitstor och helt proppfull av skitsnygga killar. De samlas tydligen på gymet för att jämföra muskler eller vad nu killar gör.

Susannes perfekta man

Susanne var i sen 30 års ålder och fortfarande ogift. Hon hade liksom bara svårt att träffa män. De män hon mot förmodan träffade visade sig vara skitstövlar. Till slut så bestämde hon sig att sätta in en annons i tidningen. Hon skrev: "Söker en man som inte kommer att slå mig, som inte kommer att lämna mig och som är bra i sängen." Flera dar gick och hon hade inte fått något svar på annonsen. En dag när hon var nere i källaren och tvättade, knackade det på dörren. Hon gick upp och öppnade och där satt en man i rullstol som varken hade armar eller ben. - Kan jag hjälpa dig? frågade hon. - I'm the man in your dreams! sa han. Hon vart förvånad. - VA? - Jag läste din annons i tidningen och jag är den perfekta mannen. Jag kan inte slå dig eftersom jag inte har några armar. Jag kan inte lämna dig eftersom jag inte har några ben. - Men är du bra i sängen då? frågade hon. - Hur tror du jag knackade på dörren...

Hittade den här chipspåsen gömd i ett litet hörn i källaren. Vet att den tillhör syrran, och det är ju rätt stört när man tänker efter. Vem är så pass snål att den gömmer mat i en dammig källare?

Varför ser jag en massa killar bärande på handväskor/korgar överallt? Jag förstår att de försöker vara snälla mot flickvännerna som uppenbarligen inte orkar bära sin egen skit, men hallå män, stå upp för er själva?! Vill ni hellre se ut som fjollor än att era töntar till flickvänner blir lite sura för att ni vägrar hjälpa till?

Eller ni kanske helt enkelt...gillar det? Att bära handväskor?

I Kista. En bil som rullar från sida till sida och en massa barn över den. Jag satt och hoppades att någon av dem, eller helst alla, skulle ramla ner och slå sig.

Jag har alltid misstänkt att vår granne är någon sorts..vampyr. Jag ser honom aldrig när det är soligt ute. Jag ser honom inte ens ute så ofta, och de få gångerna jag gör det är han alltid iförd en lång, svart rock.

Jag tror han bor ensam. En enda gång har jag sett att han fått dambesök, och då övervägde jag att hoppa fram och skrika åt henne att inte gå in i hans hem, om hon nu var tvungen så skulle hon åtminstone ha med sig en påse vitlök och ett kors.
Jag gjorde naturligtvis inte det och kvinnan gick in.

Jag har inte sett henne sen dess.

Det finns två saker till som gör mig övertygad om att han är en blodsugare. Det är för att 1, han har en speciell dörrhandtag som ingen annan har. Ingen simpel i stål, utan den är guldfärgad och väldigt elegant. Det är svårt att förklara, men eftersom vampyrer oftast är snobbiga och bryr sig mycket om sitt yttre så låter det rimligt.
Det andra som gör mig övertygad är att han är så förbannat artig. Hälsar oftast. Håller upp dörren. Ni vet väl att det är så vampyrer får sina offer, genom att vara en gentleman tills den dumma bruden bestämmer sig för att följa med in i skogen för lite hulahula och POFF, sen börjar blodet att spruta.

Kommer till Coop Konsum och trots att jag inte ska köpa Ben&Jerry idag så går jag ändå förbi disken, för att kolla läget lite och se hur det är med mina älsklingsglassar som skänkt mig så mycket lycka i livet.

Dagens första chock. Hela Ben&Jerrys frysdisk är borta! Gone! Istället har den ersatts med en frysdisk som innehåller en massa okända (eller kända? Jag vet inte och jag bryr mig inte) glassar som sitter där på Ben&Jerrys plats! Jag blir förvirrad och min första impuls är att hindra en butiksbiträde och fråga vadfan i helvete det är som fucking pågår?!

Sedan kommer dagens andra chock. Jag ser att B&J har flyttats till en frysdisk i närheten. Men vänta, de finns där bland en massa andra sorters glassar, B&J har ingen egen frysdisk som de hade förr! Varför?!

Sedan blir jag lite lugnare. Men det är ju klart! Coop håller på att bygga en större disk, så att fler Ben&Jerry glassar får plats. Puh! Så måste det ju vara. Folk är så galna i glassarna att de tar slut på en gång, och det är ju förståeligt att den stackars personalen är trött på att fylla på disken hela tiden, så därför tvingas glassarna leva under sämre standard och beblanda sig med mindre värda glassar medan man bygger dem ett större hem.

Självklart är det så! Vad dum jag var som blev så upprörd först!



Ny frysdisk. Ser ni till höger att B&J delar plats med andra okända glassar?! Not okay.

Leta efter tjejer i smaklösa kjolar i alla möjliga färger som det gör ont i ögonen av att se på.

Varför finns uttrycket "gå över lik"? Till exempel; "Finns det någon skådis du skulle kunna gå över lik för att få se?". Det är väl inte så farligt att gå över lik? Jag kan tänka mig att det är rätt obehagligt, men det är väl ingen jävla utmaning heller.

Uttrycket "att dö för" är ju ännu värre. "Jag skulle kunna dö för den kroppen", jaha din lilla dumskalle, om du dör för kroppen så får du ju inte tillfälle att njuta av den, eller hur?

Nej, det är bara en fet blåsa på min tå efter flera timmars stadsvandring.

Att packa flera veckor i förväg. "Jag har inte hunnit packa än!", skrek några av mina vänner igår kväll. Hallå? Du har över ett dygn på dig! 24 timmar! Det finns så mycket man kan göra under den tiden, läsa Harry Potter, göra situps, skriva en novell, sno godis från någon snorunge och så vidare. Varför i hela friden ska man slösa den värdefulla tiden med att packa när man kan göra det senare? Det finns bara en förklaring. Människor som packar i löjligt god tid har inget liv.

Jag lever ett farligt liv. När jag skulle steka pommes frites igår så tog jag stekpannan från kokplattan och kastade upp pommesen i luften för att fånga dem i stekpannan igen, sådär som kockar gör på TV, och plötsligt så skjöt det upp en låga ur kokplattejäveln. Fattar ni? Spisen började brinna! Det var tydligen en droppe olja som hade rymt och bestämt sig för att ställa till med livsfara.

Brorsan såg vad som hände och började gå mot vardagsrummet samtidigt som han skrek att han skulle berätta för pappa. Jag tog honom i nacken och släpade tillbaka honom till köket, där jag ägnade tio minuter åt att förklara exakt vad som skulle hända honom om han skvallrade.

Jag säger er, när jag vill så kan jag vara mer skräckinjagande än Candyman. Jag vet inte hur det är med er, men blotta tanken på Candyman får åtminstone mig att börja darra av rädsla.