oskyldiga som stör

Anna-Maria sparkade på en ensam påse i perrongen när vi väntade på tåget. Hon ville se "om det fanns något i den".
Men istället för att nöja sig med en spark så fick den oskyldiga påsen ta emot hopp och ännu fler sparkar, uppenbarligen för att bli förödmjukad för hon hade ju förstått för länge sen att det inte fanns något i påsen. Jag kände mig lite sorgsen. Vad har påsen gjort? Hur kan en liten sak som bara ligger där, helt hjälplös, provocera så mycket?


irriterande fenomen

När små bloggar som får en kommentar i veckan måste godkänna dem innan de publiceras. Seriöst. För det första fattar jag inte hur man orkar och för det andra...seriöst. Snacka om storhetsvansinne.

stolta föräldrar och deras bebisar

Finns det något värre än när folk i telefon envisas med att man ska prata med personens unge? Eh okej visst säger man, för det går inte att förklara för en stolt förälder att man varken har ork eller lust att försöka föra en konversation med någon som inte kan tala än.

Sen sitter man där i tio minuter och tvingas prata bebisspråk.
"Hu gammaj aj ju?". Bebisen mumlar något man inte skulle kunna urskilja ens under pistolhot, och man ska sitta och låtsas att det är gulligt och ge ifrån sig naaaw-ljud. Sen upprepar man samma sak och försöker komma på något tillräckligt okomplicerat man kan diskutera med en bebis, tills mamman eller pappan äntligen tar telefonen ifrån bebisen och man kan vara normal igen.


när anna vill få sittplats i tunnelbanan




some creepy shit

Mina syskon hade en riktigt läskig konversation när jag kom in i rummet.

Brorsan till syrran: Hur skulle du skära upp henne?
Jag: Va?!
Brorsan: Det handlar inte om dig. Vi pratar om någon av oss var fast i öknen utan någon mat, hur man då skulle skära upp sin kompis för att käka henne.

Holy crap. Jag bor med ett gäng psykopater.


vad tycks?

Rosalinn tycker bloggens nya design är "färgsprakande". Tycker ni också det? Att den är ful?


i sverige

Var i Solna Tingsrätt idag och det var faktiskt inte så himla spännande. Inte som i amerikanska tvserier, där åklagaren avbryter det snyftande vittnet, och vrålar högt, "but you knew, didn´t you? you knew all the time that Adam had killed your friend!".
Oh då bryter vittnet fram i en gråtattack och hulkar, "It wasn´t on purpose, I swear!"
Juryn blir chockad och drar efter andan, domaren slår med sin trägrej (är det någon som vet vad det kallas?) och skriker "Order! Order in court!".
Men uppmaningen behövdes inte. Vittnet har erkänt, åklagaren har vunnit, avsnittet är slut.

I Sverige är det riktigt tråkigt. Ingen fajt mellan advokaterna och domaren har inte ens en sån där trägrej. Men men. Vi blir åtminstone inte mutade. Det är alltid något.


lyssna på den som vet

Varje gång Rosalinn kommer hit till Husby så uppmanar jag henne att varken tala eller se på någon och vänta på mig vid tunnelbanestationen. Det här är ett otroligt farligt ställe, speciellt för människor som inte är härifrån, så Rosalinn måste sticka ut så lite som möjligt. Som tur är ser hon rätt blattig ut, men jag brukar påpeka för henne att undvika att säga ord som "mupp". Sådana ord existerar inte här, och lär omedelbart dra uppmärksamhet till dig.

Rosalinn känner till allvaret i situationen, eftersom hon har varit här förr med sin klass  på ett studiebesök. Lärarna uppmanade eleverna att hålla ihop och absolut inte ta emot godisar från främlingar. De klarade sig oskadda härifrån.

Nyare inlägg
RSS 2.0