det (o)fullkomliga
Det finns ett perfekt äpple.
Första gången jag såg den var från några meters håll. Aldrig tidigare hade jag någonsin sett något så fullständigt, så otroligt vackert. Den hade en felfri form, en helt perfekt nyans av mörkröd, och var alldeles gyllene gul kring kvisten. Den såg så ståtlig ut och strålade sådan energi att vartenda äpple i närheten drunknade i dess skugga. Ett helt perfekt äpple.
Men när jag närmade mig insåg jag att den inte alls var så perfekt. Den gav ifrån sig en sådan stank av ruttnad att jag ryggade tillbaka i förfäran. När jag kom ännu närmare såg jag att den perfekta nyansen av mörkröd som hade bländat mig istället var ditmålad. Någon hade omsorgsfullt sminkat dit en mörkröd färg som något annat äpple aldrig förr kunnat stoltsera med. Det var väldigt skickligt gjort.
När jag bara var några centimeter ifrån äpplet, såg att jag kvisten som stack ut på ovansidan, egentligen var bajs. Torkat bajs som hade formats till en smal, brun hög som på långt håll misstogs för en kvist. Det perfekta äpplet var defekt, ofullständig. Den hade ett utseende som konkurrerade ut alla andra äpplen, den hade en utstrålning som inte kunde fångas på bild, utan bara upplevas. Men allt som behövdes för att avslöja dess bedrägeri, var att titta närmare, att titta noggrannare. Först då kunde man se att den inte var äkta.
Första gången jag såg den var från några meters håll. Aldrig tidigare hade jag någonsin sett något så fullständigt, så otroligt vackert. Den hade en felfri form, en helt perfekt nyans av mörkröd, och var alldeles gyllene gul kring kvisten. Den såg så ståtlig ut och strålade sådan energi att vartenda äpple i närheten drunknade i dess skugga. Ett helt perfekt äpple.
Men när jag närmade mig insåg jag att den inte alls var så perfekt. Den gav ifrån sig en sådan stank av ruttnad att jag ryggade tillbaka i förfäran. När jag kom ännu närmare såg jag att den perfekta nyansen av mörkröd som hade bländat mig istället var ditmålad. Någon hade omsorgsfullt sminkat dit en mörkröd färg som något annat äpple aldrig förr kunnat stoltsera med. Det var väldigt skickligt gjort.
När jag bara var några centimeter ifrån äpplet, såg att jag kvisten som stack ut på ovansidan, egentligen var bajs. Torkat bajs som hade formats till en smal, brun hög som på långt håll misstogs för en kvist. Det perfekta äpplet var defekt, ofullständig. Den hade ett utseende som konkurrerade ut alla andra äpplen, den hade en utstrålning som inte kunde fångas på bild, utan bara upplevas. Men allt som behövdes för att avslöja dess bedrägeri, var att titta närmare, att titta noggrannare. Först då kunde man se att den inte var äkta.
Kommentarer
Trackback
