bakgrunden till mitt namn
Ibland när jag träffar nya människor och presenterat mig själv så får de stela leenden. Stannar upp i handslaget. "Venus?", upprepar de, samtidigt som de ler ett det-är-inget-fel-på-det-namnet-jag-är-bara-nyfiken-leende. "Mm", säger jag då. "Som planeten, du vet". Det är min isbrytare. Personen andas ut och skrattat lite lättat.
Sen kanske jag får en följdfråga om varför jag fick namnet. Då säger jag bara att mina föräldrar alltid varit fascinerade av planeter, fastän det inte är sant. Det är bara för att jag inte orkar dra den riktiga historian. Dels för att den är komplicerad och dels för att jag inte kommer ihåg. Pappa har berättat någon gång men jag kommer bara ihåg delar av det, någonting med någon gata vi bodde på och soluppgång. Men ska jag stå där och dra en föreläsning för någon jag nyss träffat? Mycket enklare att ljuga.
Sen kanske jag får en följdfråga om varför jag fick namnet. Då säger jag bara att mina föräldrar alltid varit fascinerade av planeter, fastän det inte är sant. Det är bara för att jag inte orkar dra den riktiga historian. Dels för att den är komplicerad och dels för att jag inte kommer ihåg. Pappa har berättat någon gång men jag kommer bara ihåg delar av det, någonting med någon gata vi bodde på och soluppgång. Men ska jag stå där och dra en föreläsning för någon jag nyss träffat? Mycket enklare att ljuga.
Kommentarer
Trackback
