Planeten Venus

Idag kom Hafsa tillbaka hem från Dubai! Det var skitkul för jag hade verkligen saknat henne.  Jag gick hem till henne för lite skvaller och bilder, sen frågade hon om jag ville "få mina naglar fixade". Visst, tänkte jag, lite fin nagellack på mina nerbitade och förstörda naglar skulle nog dölja det värsta.

Hafsa tog fram ett stort paket som innehöll alla möjliga nagelsaker. Sedan började hon frenetiskt att fila mina naglar och nagelband, lite väl hårt. "Kan inte du fila lite lösare", frågade jag. "Nej, jag måste få bort alla döda hudceller!", fick jag till svar.

Okej. När fingarna kändes som att de satt på eld så avslutade hon. Äntligen. Men nej, vi var tydligen inte i närheten av något avslut. Hafsa plockade fram ett föremål med två spetsiga ändar. "Nej", sa jag. "Lugn. Det här får bort alla döda hudceller", fick jag till svar. "Jag trodde att filen var för att få bort hudcellerna?!". "Ja, men det här också". Nej, nu tyckte jag att det gick för långt. Jag drog undan min hand och sa att jag inte ville bli plågad mer. Då blev hon arg och beskyllde mig för att vara feg och drog tillbaka handen. Jag visste att det var kört då.



Saken med Hafsa är att hon har tvångstankar. Om hon påbörjar någonting ger hon inte upp förrän hon avslutat det. Som den där gången hon skulle noppa mina ögonbryn. När hon var färdig med ena ögonbrynet hade jag tappat känseln. Då jag såg mig i spegeln insåg jag att hon hade plockat bort hudflikar, och det rann ner små droppar av blod. Hon insisterade på att få göra andra ögonbrynet också, men jag gick hellre omkring med fuckade ögonbryn än låtit henne komma i närheten av mitt ansikte igen. Detta resulterade i en våldsam diskussion (hon ryckte tag i mitt huvud och tvingade den mot sig) på ungefär en timme.

När den smärtsamma nagelbehandlingen var över pustade jag ut och tänkte, aldrig mer. Går hellre omkring i en sjö av döda hudceller än utsätts för sådan tortyr igen. Gick hem och var ledsen.