Planeten Venus

Det fanns en gubbe i vår byggnad som vi barn kände till när jag var runt 10 år. Vi kallade honom för snälla gubben. Anledningen till det var att han alltid gav godis till de barn som kom och ringde på hos honom. De flesta barnen älskade snälla gubben, men det fanns de som trodde att han kanske var en pedofil. Ja, inte direkt i den bemärkelsen, tioåringar använder inte riktigt ordet "pedofil", utan brukar säga att han "äter små barn", eller så.

Jag och mina vänner ville se för oss själva så under påsken gick vi och ringde på hos snälla gubben. Han öppnade dörren, gav oss en massa godisar, småpratade en stund, sen gick vi. Barnen hade alltså fel. Snälla gubben var ingen pedofil, han var bara en väldigt ensam man.

Sen insåg jag att jag inte vill bli som snälla gubben. Jag vill inte bo ensam i en lägenhet och ha små barn som ringer på då och då som enda besök. Det går inte. Jag vill vara tanten som har barn och barnbarn som kommer och hälsar på. Det slog mig att allt det där inte är möjligt om inte jag skaffar barn. Och barn är det sista jag vill ha. Hur ska det gå? Måste jag leva ensam i resten av mitt liv med en massa godis som enda sällskap?