påfrestning
Idag körde en kompis runt oss i sin förälders bil, trots att hon inte har körkort. Min kompis är väldigt duktig och noggrann, men trots det så var hon sjukt nervös och skrek "poliser!", åt varje bil som åkte förbi.
När sedan en riktig polisbil, en polisbuss till och med, ställde sig bredvid oss i väntan på grön ljus, började hon nästan att kissa på sig.
"Ja, eh, har vi några läxor", sa hon högt och sneglade mot polisbussen.
Sedan kom vi på att det kanske inte var så smart att säga så, vi ville ju inte avslöja att hon gick i skolan och att hon istället för en cykel gled runt i en flashig bil.
"Eh, jobbet, ja det går bra där", sa jag nervöst.
Vadfan. Som att poliserna kunde höra oss. Ändå var det ingen av oss som vågade andas ett enda ord, röra en enda muskel. Vi satt knäpptysta och väntade på att bli upptäcka.
"Jag har fortfarande vinterdäck", sa min kompis långsamt och vände sig mot oss. "Det är kört, vi kommer att åka fast!".
En massa tankar for genom mitt huvud. Hur smakar fängelsemat? Får man ketchup till spaghettin, eller serverar de bara bröd och vatten? Hur gömmer jag bäst mina Harry Potter-böcker?
Åter till verkligheten så slogs ljuset om till grönt, och bussen gled sakta men säkert bort från oss.
"Herregud", viskade min kompis, som att vi just hade undkommit döden. Sedan vilade hon pannan mot ratten, helt utmattad. Det hade varit tio väldigt påfrestande minuter.
det är ju bara fel.. so what om hon är noggrann o duktig, varför har hon då inte körkort? för liten kanske? är då en anledning till att 18 är åldern.. nä fyfan, körkort eller buss!
