Planeten Venus

Jag älskar min blogg. Jag är besatt av den. Jag besöker den många gånger per dag. När jag läser igenom vissa inlägg så skrattar jag högt och blir stolt. Lika stolt som en mor blir över att hennes finniga son har tagit studenten. Jag vill bara ta tag i allihopa som går förbi mig i stan och säga "hej, jag har en bra blogg, vill du besöka den?". Men det går ju inte.

Vissa inlägg tvingar jag även min syster att läsa, bara för att se hennes fascination av mitt skrivande. Min blogg är som min lilla bebis. Jag tar hand om den genom att kategorisera olika inlägg, förändra lite, fixa till stavfel, och bara läsa igenom och suga åt mig alla komplimanger jag får.

"Tack så mycket", säger jag när någon uttrycker sin förtjusning över bloggen. Egentligen vill jag bara säga "tack så mycket, men du behöver inte berätta att den är bra. Jag vet redan", sen le åt personen som ser på mig med häpnad och undrar hur jag kan vara så självgod. Men så är det. Lika bra att vara ärlig.