Planeten Venus

Att åka till USA är en jävligt lång och smärtsam process. I säkerhetskontrollen måste man ta av sig skorna. Okej. Innan man kommer in i gaten så måste man svara på tusen frågor - löjliga frågor.

Vakt: För din och alla andras säkerhet så måste jag ställa ett par frågor.
Jag: Okej.
Vakt: Vem har packat din resväska?
Jag: Eh..jag?
Vakt: är du säker?
Jag: Ja...
Vakt: När packade du den?
Jag: En eller två dagar innan min resa..
Vakt: Vart har den varit sedan dess?
Jag: I mitt rum?
Vakt: Har du några elektroniska saker i din resväska?
Jag: Hm...min plattång. Och kameraladdare.
Vakt: När köpte du dem?
Jag: Ett halvår sen ungefär...

Så gick det till i evigheter. Inte ens på flygplanet fick man lite lugn och ro. Flygvärdinnorna delade ut en massa papper som man skulle fylla i och visa när man kom till Washington. Jag brydde mig inte om att fylla i dem, så väl i Washington fick jag det jättejobbigt. De skickade tillbaka mig gång på gång för att fylla i en massa skit hit och dit. Det fanns inget ställe man kan kunde sitta och skriva, så jag satte mig golvet istället med alla blickar på mig, men det hade jag inte tid att bry mig om. Det enda jag brydde mig om var att min väska (som vid det här laget var helt ensam på rullbandet) gick runtrunt, medan jag stod där och såg hjälplöst på den.

Amerikanerna var grymt otrevliga och fortsatte att kräva en mass saker. Till slut, när jag var den enda kvar, så gick jag fram och lämnade mina papper. Man tog mina fingeravtryck, stämplade mitt pass, och så äntligen, kunde jag hämta mitt bagage och träffa min syster och morbror.