Planeten Venus

Flyget mot Washington DC var riktigt jobbig jävla jobbig och trist. Sätena var små som kuvert, och trots att alla en privat teveskärm var, så funkade de inte 80% av tiden. När de väl funkade så fanns några få trista kanaler med gamla Desperate Housewives-avsnitter. Okej. Det går att uthärda. Vad som är fånigt är att det inte fanns hörlurar. Såvida man inte kunde läsa läppar så var skärmen helt värdelös.

Till råga på allt så satt jag bredvid världens mest osociala person. En knubbig kille på typ 30 år. Eftersom det inte fanns något att göra och vi ändå skulle sitta bredvid varandra i 9 timmar så försökte jag få igång en konversation. Killen ville inte prata. Först tänkte jag att han kanske var blyg. Men så var inte fallet. Den tråkiga jäveln ville inte säga ett ord och satt och ignorerade mig. Det var inte som att han gjorde något viktigt heller, han bara stirrade rakt framför sig och vägrade prata.

Så flyget var dödstråkig. När vi dock skulle landa så bestämde sig piloten för att stila lite. Planet åkte med rasande fart mellan molnen och alla började att skrika och skratta. Det kändes som att sitta på en berg och dalbanan. Det var häftigt och jag förstår piloten som efter flera timmars stilla flyg ville ha lite action.