Planeten Venus

Pappa hade ominstallerat vår datorn. Men alla våra filer/bilder/musik etc, hade vi sparat på en speciell mapp, som skulle finnas där efter att pappa hade ominstallerat.
Det värdefullaste jag har på vår datorn är alltså de flera hundra bilderna av Gaspard Ulliel. Jag frågade pappa om han var säker, absolut säker, på att mina bilder inte skulle försvinna. Han sa att han var det.

Efter att han hade ominstallerat, så letade jag efter bilderna. Jag letade, letade och letade. Paniken började växa. Vart fan var mina bilder? Jag klickade på alla mappar jag kom åt, medan mina hjärtslag ökade per minut. Jag kunde inte hitta bilderna. Vid det här laget var jag helt förstörd och grymt förbannad.
När pappa kom så skrek jag. Jag var rasande, och slog händerna mot skrivbordet. Han sa att allting visst finns kvar. Jag letade medan han stod där, men kunde inte hitta dem. Pappa sa att jag förmodligen bara hade sparat dem på ett annat ställe. Vid det laget kände jag mig deprimerad.
Mina älskade bilder. Jag hade lagt flera timmar åt att hitta så många bilder som möjligt på honom. Jag hade omsorgsfullt namngett dem. Varje morgon efter att jag vaknar, och varje kväll innan jag sover, tittar jag på bilderna och fantiserar om hur vi bor på ett stort, vackert, franskt slott och har många barn. (skojar bara om det där med barn). Och nu var de borta. Det kändes verkligen hemskt.

Men sen till min glädje hittade jag dem. Oops, jag hade visst placerat dem vid ett annat ställe. Hursomhelst är jag glad nu, och Gaspard får följa med mig till det franska slottet två gånger om dagen.