Planeten Venus

På tåget. Jag hade på musik på i mobilen, en kontrollant kommer och ber mig sänka. Jag sänker, men höjer när han gått. Sen kommer en kärring i mitt ansikte:

- SKULLE DU KUNNA SÄNKA, JAG HAR INGEN LUST ATT LYSSNA PÅ DIN MUSIK, TACK, säger hon otrevligt.
Okeeeeej....jag sänker. Sedan känner jag att någon drar i mitt hår. Jag vänder mig om.
- MEN JAG HAR JU SÄNKT?!
- Du höjde.
- VA?! Jag sänkte!
- Du höjde efter att han hade gått.
- Jag sänkte när du bad mig att sänka!, säger jag argt.
- Ja?Och jag sa tack?

Sedan fattade jag att det inte var hon som hade dragit i mitt hår. Hon hade helt enkelt lutit sig bakåt och kommit åt mitt hår. Jag hann inte fråga, för vi gick av direkt efter, vi hade alltså kommit fram till vår station.

Jag måste få påpeka att det verkligen inte var särskilt högt. Om kärringen vill ha det knäpptyst kan hon väl stanna kvar hemma i sin villa och leka med katterna.

Tål hon inte lite oväsen så fattar jag inte vad hon gör ute i världen. Eller kunde hon inte ha bytt plats? Jag funderade ett ögonlick på att helt enkelt säga att jag inte alls hade några planer på att sänka. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Jag var ju inte ute efter bråk, speciellt inte med en jävla tant som borde fatta att hela livet inte är en dans på rosor. Antingen stanna hemma, eller byt plats! Simple. Om musiken inte är så hög att den spräcker dina trumhinnor så borde hon coola ner sig lite. Fucking bitterkärring.