Planeten Venus

Kära älskade läsare! Jag har blivit en glad fjortis. Det här inlägget kommer bara att handla om BWO och min BWO upplevelse, om ni inte är intresserade så kan ni skippa det, inget kul för er som inte diggar BWO eller allt jag skriver, så...

BWO är mina älsklingar. De har varit det sen Emma för cirka 2 år sen skickade "Sunshine in the rain" till mig, trots att jag protesterade. Jag började älska låten och sedan dess så har BWO varit mina favoriter.

I alla fall så hade jag inte inte laddat min kamera. Big mistake. Big fucking mistake; att inte ladda sin kamera när man ska träffa sina idoler är världens dummaste sak att göra. Jag ångrar mig och skäms och är arg men det spelar ingen roll; gjort är gjort.

Jag kom hem så snabbt som möjligt, tjatade på pappa om pengar men han gav mig bara tillräckligt för att köpa en singel. Jag orkade inte bry mig, dessutom hade jag bråttom. Och det viktigaste var ju ändå att träffa dem. Jag och Sara stack till Täby Centrum.

Jag hade väntat mig världens största kaos, flickor som skriker som galna, vakter som försöker hålla tillbaka publiken; och blev besviken (men samtidigt lättad!). Det var bara en massa ungar där. Småbarn. I 3årsåldern. What the fuck in hell gör småbarn där? De skulle passa bättre in på en Justin Timberlake konsert än där; BWO skriver komplicerade texter som ingen 3 åring i världen skulle kunna kunna fatta.

Jag tror helt enkelt att småbarnen gick runt i köpcentret med mamma och pappa och plötsligt så utbrister de "MAMMA, får jag också prata med de där människorna alla vill prata med!", "men gubben, man måste köpa skivan och det kommer kosta mamma mycket pengar..", "MAMMA JAG VIIIILLLLLL!", "okej gubben, kom så ställer vi oss i kön.." .
Och så står jag där och ser småglinen träffa och få prata med BWO, som de förmodligen inte har en aning om vilka det är.

Jag trängde mig i alla fall fram och började fota.
"Martin, Martin titta hit!", ropade jag och han såg på mig och log. Precis när jag tryckte av, så dog kameran. Japp. Jag skulle ha fått världens bästa bild, men mobilen dog. Jag slängde i alla fall iväg en slängpuss till Martin och från Sara fick jag efteråt veta att han hade skrattat; jag tittade inte, jag var så koncentrerad på att få den perfekta bilden.

Sen tar jag några andra bilder, och då funkar kamerajäveln! Sen försöker jag mig på samma sak. Jag ropar, han ler, jag trycker a, kameran dör. Hur stor är oddsen för det? Sån jävla fucking otur, men det är mitt eget fel, jag förtjänar att hängas. Nästan.

Jag gick hem efter ett tag, vad skulle jag göra där? Jag hade en död kamera, död mobil, inga pengar. Skulle jag bara plågas och se på när andra fick träffa mina idoler och jag själv stod bredvid och önskade att jag kunde vara i deras kläder? Ett tag övervägde jag att tigga pengar, men kom sen på bättre tankar.

Sara försökte trösta mig men jag var arg, ledsen, besviken, glad, darrig, utmattad.
Jag kom hem och väckte pappa. Han var förvirrad och fattade ingenting. Jag hade lite tårar och sa att allt var hans fel; hade jag fått pengar så hade jag kunnat köpa skivan (själva skivan skiter jag blankt i, 1. Jag har ingen cdspelare. 2. Jag kan alla låtar utantill. 3. Jag har alla låtar på datorn). Pappa blev blek och frågade om jag hade tappat bort kameran? Jag sa nej. Hade kameran kanske blivit stulen? Jag sa nej. Han undrade varför jag var så ledsen.

Min syster kom in i rummet och ville veta vad som hade hänt. Jag hulkade och berättade om min upplevelse.
"J-jag gick fram och började ta b-b-bilder..sen dog den"

"DOG IDOLEN?!" ropade pappa, helt klart förvirrad. På somaliska så säger man oftast han till en objekt, så jag hade alltså sagt att han hade dött. Pappa trodde att Martin Rolinski hade fallit ner död framför mig när jag tog bilder. Komiskt.

Nu blev det luddigt. Väldigt luddigt, jag ber grymt mycket om ursäkt. Jag orkar inte ens kolla igenom stavfel och liknande.

Jag hann i alla fall ta några bilder och lägga upp en video på några sekunder...Enjoy.